I kampen om att komma tillrätta med stigande arbetslöshet och utanförskap i stort är uppfinningsrikedomen stundvis påtaglig. I valrörelsen 2010 lanserade regeringspartierna idén om nystartzoner. Företag i utvalda områden, med låg sysselsättningsgrad och många socialbidragstagare, ska kunna få avdrag på de sociala avgifterna för anställda. Maximalt omfattar avdraget 3,4 miljoner kronor för företaget under ett år eller 70 000 kronor per anställd.
Tanken är på flera sätt intressant, men samtidigt inte okomplicerad. Vinsterna av företagande där personer som står långt ifrån arbetsmarknaden kommer in och får riktiga jobb är flerdubbel. Huruvida subventioner i olika former, i vissa områden, är lösningen kan likväl diskuteras. Ett sunt näringsliv ska kunna stå på egna ben.
Ett antal tongivande organisationer har uttalat sig om förslaget och kommentarerna är skiftande. Skatteverket, Svenskt Näringsliv och Arbetsförmedlingen är försiktigt positiva. Konkurrensverket, Statskontoret, Arbetsgivarverket och LO är mer kritiska. De sistnämnda är något förvånande helt emot.
De generella invändningarna är väntade. Systemet riskerar ge snedvridning av konkurrensen, skapa krångel och byråkrati och dessutom anses det osäkert om zonerna verkligen leder till nya jobb.
Principiellt är det högst diskutabelt att ha olika regelverk inom samma system. Gränsdragningen mellan vad som är en nystartzon och vad som är ett "vanligt" företag lär ställa till problem och förmodligen dessutom ge absurda exempel. Att vara tvärt emot som LO är dock inte produktivt. Deras lösning på utanförskapet tycks vara att höja de redan höga trösklarna in på arbetsmarknaden.
Frågan om nystartzoner bör studeras vidare. Under tiden finns det mycket annat man bör göra för att minska utanförskapet och bredda arbetsmarknaden. LO presenterade i veckan sina krav inför kommande avtalsrörelse. Kravet på 2,8 procent och en "satsning" på lågavlönade framställdes som ansvarstagande. Med lite perspektiv kan man fråga sig för vem det egentligen är ansvarstagande.
Låglönesatsningar framställs ofta som speciellt behjärtansvärda. Forskning och erfarenhet visar dock tydligt att höjda lägstalöner leder till sämre sysselsättning. Det som påstås hjälpa de med lägst inkomster innebär samtidigt att de helt utan inkomster hamnar allt längre från arbetsmarknaden. Sverige har i dag världens mest sammanpressade lönestruktur. Skillnaderna i inkomst är små.
Relativt okvalificerade jobb med en låg ingångslön är den vanligaste inkörsporten på arbetsmarknaden.
Höjs den tröskeln kommer allt fler att få stå utanför. Forskningen och erfarenheterna känner förmodligen LO till. Frågan är varför de väljer att göra precis tvärt emot.