På ett sätt bär det emot att kalla den så kallade Malmöskytten, Peter Mangs, för fascist. Till det är han inte tillräckligt politiskt medveten. I själva verket har han under rättegången inte gett någon vettig förklaring alls - knappast ens rasistisk - till sitt mördande under flera år.
Kontrasten till exempelvis Anders Behring Breivik kan därmed tyckas påtaglig. Men vid en närmare analys framstår ändå likheterna som större.
Mangs verkar nämligen, precis som Breivik, i en fascistisk anda. Vad det handlar om praktiskt tillämpat våld mot misshagliga personer. Det är förstås ingen tillfällighet att personer med invandrarbakgrund stod i centrum för den skjutgalne Mangs.
"De brott som Peter Mangs har begått kännetecknas sammantagna av extrem hänsynslöshet och fullständig avsaknad av empati" skriver rätten i domen. Ur fascistisk synvinkel är det emellertid inget att skämmas för, utan tvärtom uttryck för viljestyrka. Också Breivik har gett uttryck för en disciplinerat avhumaniserad attityd till sina offer.
Man bör naturligtvis vara försiktig att dra paralleller med exempelvis Sverigedemokraternas mer eller mindre främlingsfientliga politik. Det kan lätt bli som att jämföra stalinister med socialdemokrater - båda grupperna formellt socialister, men inte med mycket mer gemensamt.
Däremot kan man fråga sig under vilka omständigheter personer som Breivik och Mangs, liksom för den delen John Ausonius (den så kallade lasermannen) har framträtt. Man kan också fråga sig hur nominellt relativt närstående nationalister förklarar våldet.
Sverigedemokraternas nye rättspolitiske talesperson Richard Jomshof ser det "mångkulturella" samhället i sig som en delförklaring till Breiviks agerande. Det innebär självklart inte att Jomshof försvarar illdåden i Oslo och på Utöya, den distinktionen är i sammanhanget viktig. Däremot innebär förklaringen dels en perspektivförskjutning i skuldfrågan, dels ett indirekt skuldbeläggande av personer med invandrarbakgrund. En konsekvens av Jomshofs resonemang är ju att de på Utöya mördade (så att säga etniskt norska) ungdomarna inte fallit offer om bara invandringen varit mindre.
Av ytterligare intresse är att någon ens ids att förklara i ett illdåd i så tillkrånglade termer. Det är förstås mycket enklare att i allmänna ordalag fördöma våldet och inte söka krystade förklaringar på detsamma.
Men många nationalister känner sig uppenbarligen illa berörda, det hade knappast varit fallet om man inte upplevt en viss - verklig eller illusorisk - ideologisk relation som måste (bort-) förklaras.
Ingen inbillar sig att Sverigedemokraterna tolererar mord. Men i debattklimat kan vägen från järnrör till pistol vara kortare än man tror.