För att vara ett mellanvalsår går 2012 till historien som relativt dramatiskt. Fast på något sätt mer för det som inte hände, än vad som faktiskt inträffade.
Att tre ledande sverigedemokrater sprang omkring på gatorna i Stockholm med järnrör var dock en verklig händelse - låt vara att dramatiken hade ett par år på sig. Det var ju först nu som de komprometterande filmerna dök upp och orsakade en politisk kris för Sverigedemokraterna.
Fast bara i spalterna, inte hos väljarna i gemen. Tvärtom fortsätter det gå bra för SD, som numera tävlar med Miljöpartiet om att vara Sveriges tredje största parti.
Jimmie Åkesson är en av få politiska vinnare 2012. Det är lättare att hitta förlorare.
Ett exempel skulle kunna vara Göran Hägglund, vars Kristdemokraterna i de flesta opinionsmätningar inte når upp till riksdagens fyraprocentsspärr (dock 4,7 procent i Skops sista väljarbarometer för året). Till förlorarna hör absolut Annie Lööf, som inte har lyft som partiledare och vars radikalliberala vänner i förslaget till nytt idéprogram gör sitt bästa för att skrämma bort också Centerns kärnväljare.
För Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt går det bättre - om än inte lysande - och för Miljöpartiets språkrör har förhoppningarna om större politiskt genomslag knappast omsatts. Jonas Sjöstedt för en anonym vänstertillvaro och Stefan Löfven, ja var tog han vägen?
Om något utmärkt 2012 års inrikespolitik är det kanske hur Löfven tog över Socialdemokraterna med buller och bång, inledningsvis med stora opinionsmässiga framgångar. Länge var han dock ganska frånvarande i samhällsdebatten - och så har det förblivit. Löfven är en utomordentlig pragmatiker, men med drivet är det si och så. Till detta kommer en splittrad rödgrön opposition och en socialdemokrati som åter börjat backa i opinionsundersökningarna.
Så kanske är det inte så konstigt att intresset för Olof Palme är rekordstort, åtminstone i de vänsternostalgiska kretsar som ofta tycks sätta agendan i samhällsdebatten.