I början av november ska försvarsalliansen Nato hålla sin största övning, ”Steadfast Jazz”, på sju år och det i våra grannländer Polen, Estland, Lettland och Litauen. Under den massiva övningen ska bland annat NATO:s snabbinsatsstyrka, NATO Responce Force (NRF), på 13 000 soldater vara med. En styrka som Sverige i veckan också fick godkännande att delta i.
Den svenska ansökan skickades in i våras efter Folk och Försvars konferens i Sälen där Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen deltog och uttryckte sin förhoppning att Sverige skulle vilja vara med. Försvarsminister Karin Enström (M) hänvisade då till att det fanns ett svenskt behov att fortsätta öva vår samverkansförmåga. Socialdemokraterna var initialt emot, men sedan Ukraina och framför allt Finland gått med i gruppen är även de med på tåget.
Det nya samarbetet är i sig inte speciellt oväntat. Sverige deltar i dag i Afghanistan under Nato-flagg och vi deltog exempelvis med flygspaning under inbördeskriget och störtandet av Muammar Ghaddafi i Libyen 2011. Historiskt är kopplingarna till den västliga försvarsalliansen, som ofta påpekats, utmärkta om än nedtonade i den offentliga debatten.
Sverige bör vara fullvärdiga medlemmar av Nato. Med den aktuella hotbilden och utvecklingen i den nära omvärlden i kombination med frysta eller rent av sänkta försvarsanslag finns det ingen annan logisk eller rimlig väg att gå. I vart fall inte om man har ambitionen att Sverige ska ta ansvar för sitt försvar och inte bara vara en stabil kund åt den svenska försvarsindustrin.
Även om hotet från öst inte är överhängande måste man vara mer än lovligt naiv om man inte tror att upprustningen i Ryssland och de frekventa övningarna i Östersjön inte har något syfte. Läggar man in de ryska intressena i Arktis och på Östersjöns botten klarnar pusslet även för den mest enögde. Att i det här läget inte ta utvecklingen på allvar vore djupt oansvarigt.
Föga förvånande är Vänsterpartiet emot ett svenskt deltagande. I ett pressmeddelande i går, tisdag, meddelar man att partiet finner det ”oroande och anmärkningsvärt” att Sverige deltar. Dessutom uppger man sig vara förvånade över att Socialdemokraterna är med på överenskommelsen och ställer sig frågande till hur Socialdemokraterna ställer sig till den militära alliansfriheten.
Sett till Vänsterpartiets historia är det knappast förvånande att de är emot ett svenskt deltagande i NRF. Hade deras företrädare fått bestämma hade Sverige varit med i en annan, numera nedlagd, försvarsallians!
Estlands försvarsminister Urmas Paet sa under Folk och Försvar i våras att ”Några, inklusive mig, anser att Sverige och Finland redan är de facto-medlemmar i Nato”. Omvärldens analys av den svenska försvarspolitiken är tyvärr klarare än den som ofta ventileras här hemma.