Trots Almedalsveckan, och trots diverse utspel, har sommaren varit ganska lugn. Valrörelsen må ha dominerat Mediesverige under juli och augusti, men när jag kom tillbaka efter knappt två veckors utlandssemester i slutet på juli tyckte jag inte så mycket hade förändrats.Det innebär inte att det saknas dramatiska scenskiften, bara att de sker så långsamt att man först i efterhand kan notera förändringarna. Opinionsundersökningarna är ett exempel.Regeringen fick aldrig någon flygande start i början på mandatperioden. Förtroendet för oppositionsledaren Mona Sahlin (S) sköt i höjden och som mest noterade Socialdemokraterna närmare 45 procent i opinionsmätningarna. Sedan började fallet. Det pågår fortfarande och tycks snarast ha påskyndats av finanskrisen mitt under mandatperioden.Miljöpartiet har dock haft en skön resa under valåret, även om partiet nu tycks ha stabiliserats på knappt tio procent. Det är dock en resa på Socialdemokraternas bekostnad.När jag lyssnade på Sahlin i Almedalen gick det dåligt för Socialdemokraterna och i förtroendemätningar hade Sahlin långt mindre stöd än statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Hennes tal var politiskt livsviktigt, det handlade om att vinna eller försvinna.Sahlin lyckades - den gången. Hon höll i mina öron ett av sina bästa tal någonsin och var åter med i matchen. Men har hon lyckats förvalta denna lite oväntade seger?Sahlin riskerar till och med att göra sämre ifrån sig än Göran Persson för fyra år sedan. Kunde man rentav ana lite skadeglädje i hans uppmaning till partiet att skärpa till sig nyligen? Persson har ju aldrig varit Sahlins främste vän.Samtidigt tror jag det är för tidigt att räkna ut Sahlin. Kanske har Socialdemokraterna nu nått bottenläget med runt 30 procents stöd. En liten uppgång från ett riktigt dåligt läge kan då se relativt bra ut. Det kan leda till nya framgångar och naturligtvis hoppas alla socialdemokrater att det ska hända - att Sahlin ska göra en comeback som räcker ända till valseger.En framgång för Socialdemokraterna kan dock vara en förlust för Miljöpartiet. De båda partierna är lite som kommunicerande kärl. Vänsterpartiet kan också backa, men inte mycket för då åker partiet ur riksdagen och så blir det borgerlig valseger i vilket fall som helst.På borgerlig sida är problemet möjligen att Moderaterna nu nått sitt maximum på ungefär samma nivå som Socialdemokraterna nått sitt minimum. Fast Alliansen har fördelen att inte mindre än tre partier andra borgerliga partier kan överraska i september. Inte alla naturligtvis, men ett av de mindre borgerliga partierna brukar faktiskt rycka fram de sista veckorna.Kan Folkpartiledaren Jan Björklund göra om Lars "Leijonkungen" Leijonborgs bravur i valet 2002? Vi får väl se, fast nu (liksom då) kommer framgången förmodligen främst att ske på moderat bekostnad. Fast rimligtvis inte bara. För åtta år sedan var det totala opinionsläget långt mindre gynnsamt för de borgerliga, ändå lockade Leijonborg en del sympatisörer över blockgränsen. Eftersom Alliansen redan nu leder över den rödgröna koalitionen behövs det inte mycket för att regeringen ska kunna sitta kvar.
