Stefan Löfven lanserades av Rörelsen som en klok fackföreningsman med väl utvecklad fingertoppskänsla när det gäller förhandlingar. En mästare på att sy ihop uppgörelser, snickra koalitioner och driva igenom sin vilja.
En dryg handfull veckor senare sitter Stefan Löfven med Alliansens budget i knät, den djupaste regeringskrisen i modern tid och stundande extra val. Löfven har lett Sveriges kortast sittande regering sedan 1930-talet. Hur kunde det bli så här?
Först som främst handlar det om en ytterligt oförberedd ministär. Socialdemokraterna och Miljöpartiet saknade en gemensam politik. Partierna hade gått till val var för sig, lovat väljarna en lång rad reformer och beslut som de under nattmanglingarna efter valnatten i rask takt fick stryka. Förbifart Stockholm (som fortfarande kostar minst 4 miljoner kronor om dagen att stoppa), stängningen av Bromma, utredning om vinstförbud och generell tillväxtfientlighet mynnade ut en budgetmotion där det i handlingarna till och med stod att den skulle leda till färre jobb. Denna budget fick underkänt av de folkvalda representanterna under den historiska omröstningen i onsdags.
Märkligt nog tycks regeringen Löfven behövt någon form av grundkurs i statsvetenskap. Exempelvis borde förhållandet mellan den lagstiftande och verkställande makten gjorts klar för Löfven, Andersson, Fridolin och de andra. Bara för att regeringen kommit överens med Vänsterpartiet om ett par saker betyder det inte att en majoritet av de folkvalda i riksdagen anser att de ska rösta för det.
Från vänsterhåll har man försökt framställa regeringen Löfven som speciellt inriktad på samarbete. Man lanserade även begreppet ”samarbetsregering” för att understryka hur villiga man var att kompromissa. I praktiken uppförde man sig dock något annorlunda. Exempelvis forcerade man in Miljöpartiet i pensionsgruppen, under Allians-partiernas protester. Detta trots att MP inte ställer upp på de principer som ligger till grund för tidigare träffade överenskommelser. Mer ett slag i ansiktet, än en förhandlingsinvit.
Att Löfven och Fridolin blixtinkallade Alliansens partiledare på tisdagskvällen för ”förhandlingar efter att Sverigedemokraterna meddelat att de sänker regeringens budget är också ett exempel på hur man bjuder in med armbågen. Vill Stefan Löfven ha stöd av Alliansen bör han rimligen prata med dem innan han maler förslagen via Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det som kommer ut efter det lär inte vara aptitligt för någon borgerlig väljare.
Sanningen är att Löfven inte insåg de politiska konsekvenserna av det parlamentariska läget i riksdagen. Ej heller var han villig att betala det politiska pris det skulle kosta att göra upp med Alliansen. Nu skickar han tillbaka frågan till väljarna och tar på resan med sig den budget och de stödpartier som fick grundligt underkänt i onsdags kväll. Svensk politik och socialdemokrati är inte vad den varit.