Med manipulation som politisk doktrin

Den ryska destabiliseringspolitiken fyller sin funktion. För vem vågar sätta hårt mot hårt i Ukraina?

Foto: Alexei Druzhinin

Norrköping2014-04-15 03:12
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

I skrivande stund har Ukrainas försvar ännu inte slagit till med full kraft mot ockupanterna i Donetsk och på andra orter. Hittills har regeringen i Kyiv (Kiev) liksom västvärlden tvingats reagera på den ryska politiken, snarare än agera proaktivt. Det passar Rysslands president Vladimir Putin utmärkt.

Framför allt har Putin visat god förmåga att, likt en illusionist, förmå alla att rikta blicken åt fel håll. Medan många räknade ryska stridsvagnar började Putin i smyg flytta hela gränsen. Plötsligen dök det upp demonstranter, husockupanter och vägspärrar lite varstans. Och precis som på Krim utgörs anmärkningsvärt många ”demonstranter” av uppenbarligen vältränade och välutrustade unga män, klädda i likadana uniformer...

Detta försätter Kyiv i ett besvärligt dilemma. Slår man tillbaka, kan Putin ta det som intäkt för att lansera en mer traditionell militäroffensiv. Gör man inget riskerar den politiska utvecklingen att gå den ukrainska regeringen ur händerna. Som på Krim, där ”små gröna män” (ett ukrainskt skämt) tog över hela halvön utan att någon riktigt reagerade.

Fast det finns viktiga skillnader mellan Krim och resten av landet, också det ostligaste Ukraina. Många rysktalande betraktar sig som just det – rysktalande ukrainare – och inte ryssar i egentlig mening. Den oro många människor känner är dels irationell och bygger på framgångsrik rysk propaganda, dels rationell och bygger på oro för att nödvändig industriell omstrukturalisering kommer att slå mot just dem i form av nedlagda gamla industrier.

Alla demonstranter är emellertid inte dåligt förklädda ryska soldater, redan under revolutionen gjorde så kallade titushki sig ökända som den dåvarande regimen Janukovytjs trogna huliganer. Det råder inget underskott på våldsamma unga män, samtidigt som det mitt i alltihopa finns ett mindre antal vanliga människor. Allt detta gör bilden förvirrande och inte blir det bättre av att det förekommit sammandrabbningar mellan demonstranter och motdemonstranter.

Och ändå – på samma gång är bilden glasklar. Den putinska destabiliseringspolitiken fungerar. Inte blir det lättare av det faktiska maktvakuum som råder i Kyiv. Med all respekt för den västvänlige premimärministern Arsenij Jatsenjuk, är det tveksamt om han är tillräckligt slipad mot sina mer sovjetiskt tänkande motståndare på andra sidan. Naturligtvis bidrar detta till den minst lika påfallande västliga handfallenheten. Till och med det i sig osäkra hotet om mot Ryssland utökade ekonomiska sanktioner är uttryck för en reaktionspolitik. Svag, förutsägbar och sannolikt nära till mellankrigstida appeasmentpolitik om Putin mot förmodan skulle visa sig förhandlingsvillig.

Läs mer om