I sekler har Lund och Uppsala (under vanligtvis ganska godmodiga former) slagits om vilket lärosäte som är det främsta. En numera tämligen akademisk fråga! Båda är nämligen lika – dåliga.
Åtminstone platsar inte något av dessa klassiska universitet längre i Times Higher Educations mätning av världens 100 mest ansedda högskolor. Bland dessa återfinns numera bara Karolinska Institutet, förvisso på en i sammanhanget hedrande 36:e plats.
Linköpings universitet anses inte ens vara bland de 400 främsta och ges därmed ingen plats i rankningen över huvud taget...
Som de flesta dylika mätningar är också denna mer eller mindre subjektiv, granskningskriterierna till trots. Man kan därför göra som en del reagerat på den uppmärksammade Pisa-undersökningen om svensk skola, det vill säga relativisera eller rentav ignorera densamma.
Eller så kan man fråga sig hur det kunnat gå så illa. Fast svaret blir då ganska givet – och återfinns just i Pisa.
För om först grundskolan och sedan gymnasiet successivt försämras, kommer det naturligtvis förr eller senare att slå igenom på högskolenivå. För ekonomiskt pressade högskolor finns dessutom goda incitament att anpassa utbildningen efter de svagaste länkarna, det vill säga att så många studenter som möjligt ska ta sig igenom utbildningarna.
Sakta men säkert drabbas vi av en bildnings- och åtföljande betygsinflation. Det märks inte här, men väl i relationen med utländska lärosäten och därför sjunker de svenska universiteten långsamt till botten i den internationella konkurrensen. Att europeiska universitet överlag tappar platser jämfört med asiatiska är en klen tröst i sammanhanget.
Utvecklingen är alltså inte överraskande, men under många år ansågs, och anses kanske fortfarande, det ”livslånga lärandet” och att så många som möjligt kan skaffa sig högskoleutbildning viktigare än att upprätthålla kvaliteten. Lägg därtill att högskoleutbyggnaden delvis dikterats av regionalpolitik som spätt ut samhällsresurserna allt tunnare. Akademisk utbildning (av god eller mindre god kvalitet) har i praktiken fungerat som arbetslöshetsbuffert, åtminstone under tidigare socialdemokratiska regeringar.
Det får nu hela Sverige lida för.