Måhända blev ÖB Sverker Göransons varningar - att Sverige bara kan försvaras en vecka - en ögonöppnare. Åtminstone har det mediala intresset för frågan ökat. Till och med torra rapporter från Kungliga krigsvetenskapsakademien (KKrVA) får sitt självklara spaltutrymme.
Följaktligen noterar bland andra Sveriges Radios Ekoredaktion att en arbetsgrupp inom KKrVA belyst Sveriges försvarsförmåga och konstaterar att ÖB:s prognos i själva verket är i överkant. Även om det bara handlar om att försvara en enda del av vårt land riskerar man att få stora problem redan efter några dagar.
Det råder nämligen inte bara brist på stridande förband, utan också på fungerande förutsättningar för långsiktigt underhåll. Två (2) underhållsbataljoner ska serva hela svenska armén. Och det finns inte lager för vare sig drivmedel, ammunition eller ens livsmedel.
De i dag ofta något äldre personer som gjort värnplikten tror förmodligen inte sina öron. Om det var något som utmärkte det gamla försvaret var det nämligen förråd och åter förråd, ofta "försvarade" av personal som nitiskt såg till att inget försnillades.
Sedan kom den eviga freden. Eller åtminstone var det vad många inbillade sig.
Försvaret fick förfalla. Fast det förekom också en systematisk nedrustning. Ibland handlade det om föråldrat (stundom uråldrigt) materiel och förmågor vilka bara existerade på pappret. Men ibland också om väl fungerande verksamheter, till exempel flygbassystemet vilket i huvudsak avvecklats.
Det finns visserligen ett försvar kvar, men detta är främst inriktat på internationella uppgifter. Det stämmer till eftertanke. Frågan blir om nedrustningen inte bör kallas för en (nationell) avrustning. Vad Försvarsmakten primärt kan erbjuda är fredsfrämjande styrkor - fast på svensk mark. Det räcker förstås inte långt, men gör kapaciteten (högst en vecka på en enda plats) mer begriplig.
Det verkligt anmärkningsvärda är dock hur denna avrustning - planerad eller inte - fått fortgå. Det må vara att intresset för försvarsfrågor av naturliga skäl minskade under 90-talet, men den mediala tystnaden har ändå varit väl påtaglig. I synnerhet som kostnaderna på runt 40 miljarder kronor årligen givet den numera frånvarande försvarsförmågan naturligtvis är orimligt höga.
Det finns ingen anledning att bli kalla krigs-nostalgisk. Sin imponerande numerär till trots var 80-talets invasionsförsvar kvalitetsmässigt delvis undermåligt (det påvisades inte minst i materielbrist när Sverige skickade trupp till det sönderfallande Jugoslavien). Därifrån till allmän utskrotning och kapitalförstöring borde steget ändå vara långt. Det är möjligt att det potentiella hotet mot vårt land, eller ens vårt närområde, är litet men om behovet skulle uppstå kommer en mycket kostsam upprustning att krävas. Kanske räcker det ändå inte.