Försvarsminister Peter Hultqvist (S) vill utreda en återinförd värnplikt i fredstid, med Norge som förebild. I Norge (som nyligen införde kvinnlig värnplikt!) tjänstgör bara en liten del av varje årskull, men i händelse av krig kan nationen mobilisera 130 000 soldater. Att jämföra de 50 000 svenska ”yrkessoldaterna”, som delvis utgörs av deltidsanställda samt hemvärnssoldater och som i vilket fall som helst ofta lyser med sin frånvaro. I dag saknas det till exempel 7 000 deltidsanställda inom försvaret.
Hade de ovan nämnda 50 000 uteslutande utgjorts av välövade och -utrustade knektar hade Sverige förstås kunnat mobilisera en imponerande styrka. Så är emellertid inte fallet och så har det heller aldrig varit tänkt. Men även dagens faktiska blandförsvar lider av personalbrist.
Den möjliga norska förebilden innebär också ett blandförsvar – stående styrkor av anställda jämte tjänstgörande värnpliktiga och en stor reserv. Det låter onekligen attraktivt, fast har också kritiserats för ineffektivt resursutnyttjande.
Frågan är vad som skulle hända i praktiken, om värnplikten återinfördes.
Först och främst skulle densamma med all rimlighet inte utgöra något massförsvar av gammal model, i synnerhet som den samma sannolikt skulle bli könsneutral. Det kan diskuteras hur mycket starkare den så kallade folkförankringen skulle bli om exempelvis tio procent av en årskull kallades in.
Att återinföra ett massförsvar av gammal modell skulle inte bara bli mycket dyrt i sig, utan också kräva en omfattande materiell upprustning och dessutom betydligt fler befäl. Utan att för den skull nödvändigtvis skapa ett relevant försvar mot det förvisso nygamla sovjetiska, förlåt ryska hotet. Ett mindre värnpliktsuttag skulle å andra sidan i praktiken knappast kunna gå att omsätta med mindre än stor frivillighet och det kan diskuteras hur attraktivt det då vore att tjänstgöra jämfört med dagens situaton.
Istället för ett både och-försvar skulle vi riskera ett varken eller-försvar. Och det beror på att grundproblemet liksom tidigare är ekonomiskt.
Dagens yrkesförsvar är först och främst underfinansierat och naturligtvis bör hård kritik riktas mot den gamla regeringen för detta. Om alternativet är ett klent värnpliktsförsvar, med exempelvis frånvarande repövningar (vilket var fallet i början på 2000-talet), är emellertid inte mycket vunnet. Regeringens faktiska ovilja att totalt sett stärka försvarsförmågan ekonomiskt i budgetpropositionen påvisar dessutom att Hultqvist är beroende av inte bara ett försvarsfientligt miljöparti, utan också en statsminister som inte nödvändigtvis är mer intresserad av försvarsfrågor än sin föregångare.
Däremot finns det ingen anledning att kritisera förslaget att utreda frågan. Socialdemokraterna har härvidlag parlamentariskt stöd av Folkpartiet, Kristdemokraternas, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.
Problemet är snarare att utredningsviljan är så selektiv. Det är således bra att förutsättningslöst utreda värnplikten, men dåligt att inte göra detsamma med ett svenskt Nato-medlemskap. Moderaterna är fega som inte vill göra det första, Socialdemokraterna fega som inte vill göra det andra.