När jag själv gjorde värnplikten sparade vi, det vill säga sambandscentralen på F 10, alla sändningslistor med minutiös noggrannhet. Ett exempel av många på den militära överbyråkratisering som jag inte förstod då, men som nu framstår i annan dager.
Åtminstone var personalen på minröjningsfartyget Ven glada över alla detaljerade listor på minfällningar, och tidigare -svep, som gjorts av försvaret och som sedan fått samla damma på något arkiv. En ovärderlig hjälp i dag, när resterande minor ska finnas och sprängas.
Många minor från de båda världskrigen finns nämligen kvar. Försiktiga beräkningar talar om runt 175.000 minor som fällts genom åren. Bara i Östersjön. Och det är inte alltid som dokumentationen varit lika prudentlig som den svenska. Utanför den baltiska kusten ser det kort sagt ut lite hur som helst på botten.
Som det gick att läsa på nyhetsplats i NT, lördag, fick vi chansen att besöka HMS Ven och stödfartyget HMS Trossö i veckan som gick. På Trossö fick vi en grundlig genomgång av situationen utanför vår kust av kommendörkapten Jonas Källestedt, chef för 42:a minröjningsdivisionen. Enligt honom kan så många som 30 procent av de ursprungligen lagda minorna ligga kvar – ofta fortfarande med full sprängverkan.
Baltstaterna har inte råd att röja alla minor, ett ansvar vilar på bland annat svensk och finsk marin. I Finland tar man denna och andra utmaningar på stort allvar. Flottan håller just nu på att rustas upp med tre nya minsvepare.
I Sverige finns fem operativa fartyg i Kosterklassen, byggda på 80-talet och nyligen moderniserade. Vissa motmedel saknas, men annars imponerar utrustningsnivån.
För Trossö är framtiden mer oviss, snart måste hon antingen moderniseras eller kasseras. Men det har inte avsatts några resurser ännu, varken för modernisering eller nyköp. Jämte HMS Carlskrona är hon det enda kvarvarande egentliga stödfartyget i flottan. Utan stödfartyg sämre eller ingen minröjning. Ett talande exempel på uppskjutna materielbeställningar och den politiska oviljan till ansvarstagande.
Allt är dock inte dåligt med försvarspolitiken! Källestedt förefaller uppriktig nöjd med det nya mer yrkesinriktade försvaret. På Trossö tjänstgör nominellt cirka 60 personer, drygt hälften officerare, och på Ven totalt knappt 30 personer. De värnpliktiga matroserna är numera heltidsanställda också de, i vissa fall på kontrakt ända upp till tolv år. En lösning som Källestedt och andra befäl jag talar med uppskattar eftersom de då slipper att ständigt utbilda nya sjömän på samma moment, år efter år. Det blir tid över för annat.
Organisationen är kanske en smula anorektisk och vilka reserver som egentligen finns att tillgå vid eventuella krigshot duger att diskutera, men annars verkar få känna igen sig från debatten om bristande personalförsörjning. Inom flottan fungerar uppenbarligen politiken.
Så handlar verksamheten inte heller bara om att öva för eventuella krig, utan om skarp verksamhet i fredstid. Som att röja minor. Det finns ingen annan som kan göra det. Också något att komma ihåg när försvarsbudgeten diskuteras.