I går avslutades Alliansens tvådagarsmöte
i Annie Lööfs småländska hemby Maramö. Förutom den rustikt lantliga stämningen, är det en händelse vilken ömsom framställts som en ödesstund för Lööfs partiledarskap, ömsom som ett dåligt regisserat exempel på politisk teater.
Det ligger något i det förra. Lööf är hårt pressad av Centerns dåliga opinionssiffror. I dag har hon anledning att vara så där lagom halvglad. Ungefär som en sjundeplats i skid-VM.
Hon har emellertid sluppit ytterligare debatt kring det famösa förslaget till nytt idéprogram. Eftersom det nu liggande förslaget dessutom är påtagligt urvattnat är det tveksamt om det mediala intresset åter infinner sig. I bästa fall kan hon till och med gå något stärkt ur historien.
Detsamma gäller definitivt Alliansen. Paradoxalt kan tyckas, med tanke på att de sakpolitiska framgångarna i Maramö knappast existerar ens på pappret. Fem arbetsgrupper ska tillsättas, partiledarna lovar att åka runt i (hela) Sverige och lagom till ett gemensamt konvent nästa sommar ska ett valmanifest ligga på bordet.
Oppositionen är inte sen att håna Alliansen. Fast smädelserna riskerar att slå tillbaka. För vad Alliansen lyckades med i Maramö var något av stor betydelse. Man lyckades påpeka existens av ett fungerande regeringsalternativ.
Det har spekulerats i kriser till följd av Kristdemokraternas halvt kroniska och Centerns mer nytillkomna kamp med fyraprocentsspärren i riksdagen. Men regeringen sitter kvar och kommer att agera samfällt. Man har dessutom bevisat sin duglighet under snart två mandatperioder.
Mitt emellan valen har det kanske inte så stor betydelse, men ju närmare riksdagsvalet vi kommer desto mer kommer de olika regeringsalternativen att nagelfaras. Å ena sidan Alliansen och å den andra... Nej, just det. Det finns ju bara ett alternativ.
Stefan Löfven tycks beredd på att gå till val på ett eget socialdemokratiskt mandat, ungefär som Göran Persson. Skillnaden mellan de två är dock ett antal riksdagsplatser. Socialdemokraterna är helt enkelt mycket svagare än förr.
Man kan förstås diskutera olika matematiskt möjliga alternativ, men hur politiskt realistiska blir desamma? Eller bygger Löfvens strategi bara på missnöje och önsketänkande?
Svaret blir han oss tills vidare skyldig. Däremot finns det skäl att följa den fortsatta utvecklingen i Alliansen - och inte på bara på riksplanet.
I Maramö talades det hoppfullt om maktskiften i fler kommuner. Särskilt nämndes Göteborg och Malmö, däremot inte ena halvan av det som fordom kallades fjärde storstadsregionen.
I Norrköping återstår det att välta de rödgröna ur regeringsvagnen och ärligt talat borde det inte vara omöjligt. Med kommunalrådet Lars Stjernkvist i spetsen regerar de rödgröna vidare mer eller mindre på rutin.
Det borde inte vara omöjligt att byta regim
i kommunen! Fast det förutsätter ju att den oppositionen verkligen jobbar för detsamma och inte inbillar sig att det ska lösa sig av sig självt.