”Nu drar Löfven i ’invandringsbromsen’” skriver den Sverigedemokraterna närstående nyhetssajten Nyheter Idag och illustrerar med den nödbroms som SD använde i sin famösa valfilm från 2010. Det är möjligen en smula populistiskt, men ändå fyndigt.
Skillnaden är förstås att förutsättningarna förändrats dramatiskt under loppet av bara några månader. Medan SD länge talat om massinvandring och alltid krävt en betydligt hårdare migrationspolitik, är det först nu det duger att tala om massinvandring i ordets egentliga betydelse. Visserligen kan det diskuteras om Sverige långsiktigt hade mäktat med ett bestående mottagningstryck, där de asylsökande uppgått till nästan 100 000 personer om året. Men det är först nu situationen blivit akut.
Flyktingtillströmningen har allltså varit kraftigare än få anat och i det ljuset framstår SD:s profetiska migrationspolitik inte mycket träffsäkrare än en klocka som faktiskt visar exakt rätt tid två gånger om dagen, trots att ingen dragit upp den. Och ändå är situationen inte helt överraskande. Ministären Löfven tog inte höjd för upp till 10 000 asylsökande i veckan, men fanns det ens planering för (låt säga) ett hälften så stort mottagande?
Från en mycket generös flyktingpolitik tvingas regeringen nu slå in på en påtagligt restriktiv dito och det går att förstå varför Åsa Romson nästan föll i gråt under hennes och Stefan Löfvens presskonferens under tisdagen. Det verkligt sorgliga är dock att panikåtgärderna kanske varit möjliga att undvika om det tidigare funnits en mer realistisk syn på hur många flyktingar Sverige klarar att ta emot.
Till råga på allt är det inte säkert att de nu föreslagna åtgärderna räcker. Migrationsforskaren Joakim Ruist vid Handelshögskolan på Göteborgs universitet påpekar till exempel att åtstramningarna i huvudsak drabbar mindre grupper, att det kanske bara rör sig om 20 procent av de aktuella uppehållstillstånden och att regeringen därför kommer att tvingas till än hårdare regler. I klartext ”stänga gränsen helt”.
Alliansen kommer rimligtvis att gå ministären Löfven till mötes, men det framförs också krav på ett antal effektivare åtgärder. Under gårdagen inriktade sig till exempel Moderaterna på att det måste bli lättare att avvisa personer som inte fått uppehållstillstånd, likaså att det bör bli aktuellt att direktavvisa personer utan uppenbara asylskäl redan vid gränsen.
Vad annat återstår än – i panik – just stängda gränser? Vilket som av en tillfällighet är precis vad SD föreslår.
Under alla omständigheter har det politiska landskapet förändrats. När de andra partierna i sak, om än inte ideologiskt, anpassar sin politik i sverigedemokratisk riktning kommer många människor att uppfatta situationen som att SD haft rätt hela tiden. Oavsett om partiets politik bygger på främlingsfientlighet eller inte, kommer det framöver att bli omöjligt att framställa densamma som rasistisk.
Kort sagt innebär det migrationspolitiska fiaskot att Sverigedemokraterna fått en legitimitet Jimmie Åkesson bara kunnat drömma om. En makalös paradox verkställd genom migrationsliberalernas egen naivitet, inkompetens och politiskt korrekta nervositet.