”Det var alldeles ljuvligt. /.../ Jag vet inget annat ord som kan beskriva hur det var.”
Den brittiske fältläkaren Frederick Chandler om julfreden 1914.
När hösten 1914 övergick i vinter var skyttegravskriget redan ett faktum. Längs hela västfronten, från gränsen till Schweiz i söder till Engelska kanalen i norr, hade soldaterna tvingats gräva ner sig i än så länge ganska primitiva fästningsverk – ofta inte mycket mer än vattenfyllda diken. Vid kanalkusten sträckte sig taggtråden bokstavligen ända ut i vattnet.
Taggtråd var inte något vapen, men fick stor betydelse för att skyttegravskriget blev så stillastående. Taggtråden var billig och förhållandevis lätt att rulla ut. Den var tämligen okänslig för artillerield och stoppade effektivt upp alla stormningsförsök. Det kvittade att det så kallade ingenmansland ofta var mindre än hundra meter brett – många soldater fastnade i taggtrådshindren och mejades ner av kulsprutorna.
För den enskilde soldaten blev avbitartången lika viktig som geväret och detsamma gällde den korta fältspaden – vilken dessutom var ett effektivt närstridsvapen.
Skyttegravskriget var på det hela taget en improvisation, som när det väl var en realitet gjorde frontalanfall än svårare än tidigare. Dåtidens tunga kulsprutor var oerhört effektiva i skyddade fasta positioner, men praktiskt taget värdelösa att försöka få med sig ”over the top”, som blev begreppet på att storma upp över kanten till skyttegravarna.
Förläggningarna var kort sagt förfärliga, särskilt i lerjordarnas Flandern. Förutom alla sanitära olägenheter tvingades männen dag efter dag trampa runt i vatten och lera med genomblöta strumpor och kängor.
Resultatet blev ett nytt begrepp: Skyttegravsfot. Långsamt ruttnade fötterna bokstavligen bort.
Oavsett vilken sida det handlade om visste de enskilda soldaterna inte mycket mer om fienderna än att de var blodtörstiga barbarer enligt den egna propagandan. Så var relationen mellan exempelvis skotska 93rd Highlanders och sachsiska IR133, som journalisten Pehr Thermaenius beskriver i ”Julmatchen på västfronten” (Atlantis). Thermaenius har följt de båda förbanden i allmänhet och två soldater – Jimmy Coyle och Albert Schmidt – i synnerhet. Båda var fotbollsspelare hemma och båda kan faktiskt ha mött varandra i den kanske mest välorganiserade fotbollsmatchen på juldagen 1914.
Allt hade börjat den lugna kvällen innan, då båda sidor försökte fira jul så gott de kunde – bland annat med enkla utsmyckningar och julsång. Spontant började olika förband sjunga improviserad växelsång. Till sist vågade sig några soldater upp för att mötas i Ingenmansland. Under juldagen möttes man på flera frontavsnitt helt öppet för att hälsa på varandra, utbyta presenter och i flera fall också spela fotboll. Den ovan nämnda matchen mellan 93:e och IR133 lär förresten sachsarna ha vunnit med 3-2.
Julfreden var inte absolut (på flera frontavsnitt föregick inga kontakter och skottväxlingar förekom). Framför allt var den inte sanktionerad från högre ort, tvärtom. Kommande högtider skulle respektive sidors krigsledningar göra mycket för att förhindra fraternisering. Resten tog krigets brutalisering hand om.
Men just där och då kunde soldater som bara dagarna innan gjort allt för att döda varandra mötas som de medmänniskor de först och främst var. Det var det civiliserade 1800-talets svanesång i ett nytt och grymt sekel, men det var också en fantastisk händelse under ohyggliga omständigheter. Något som ger hopp för mänskligheten ännu efter hundra år.