Moderaterna bör vara lagom moderata

Reinfeldts socialkonservatism hotar socialdemokraterna mycket mer än skrikig nyliberalism. Än så länge.

Norrköping2004-10-05 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
En skicklig fältherre vet att anpassa sin strategi efter förutsättningarna. Ibland är frontalangrepp att föredra, ibland är det bättre att försöka överflygla fienden (på höger eller vänster sida). Återigen finns det tillfällen när en defensiv strategi, syftande till att nöta ut motståndaren, lönar sig bäst.
Det är egentligen inte så annorlunda inom politikens värld. Men bland moderaterna har under många år föga intresse visats för annat än det ideologiskt motiverade frontalangreppet. Är förutsättningarna då fel hjälper aldrig så gott mannamod bland fotfolket. Och i ärlighetens namn sviktade moralen redan före riksdagsvalet för två år sedan. Mer än en hade på känn att det riskerade att gå riktigt illa. Vilket det också gjorde.
Ingenting ont som inte har något gott med sig. Valnederlaget har möjliggjort en omprövning av gamla doktriner. Den moderata attityden till politiken har modererats! Som bortblåst är tidigare uppfattningar om "den enda vägen" och övertygelsen om att de egna idéerna alltid är de enda rätta.

Under Fredrik Reinfeldts nya partiledarskap har moderaterna slagit in på en mindre dogmatisk och mer resonerande väg. Det behöver för den skull inte tyda på någon omvärdering av de grundläggande moderata idéerna. Framför allt tycks Reinfeldt ha insett att den moderata politiken hädanefter måste bygga på några viktiga grundförutsättningar.
Först och främst får moderatarna aldrig uppfattas som arroganta. Vidare att det aldrig går att få stöd för några systemförändringar utan maktskifte. Samt sist - men verkligen inte minst - att reformpolitiken måste vara grundad i svenska förutsättningar.
Detta framgår till exempel av den artikel av Reinfeldt som publicerades på DN Debatt häromdagen. Här konstateras bland annat att "en decentraliserad lönebildning, som i USA, behöver inte vara ett sämre alternativ när det gäller att skapa jobb, men den framstår inte som ett realistiskt alternativ i Sverige." Detta med anledning av att Reinfeldt dels accepterar att fackföreningarna fortsätter att driva a-kassorna, dels att Ams bör få finnas kvar (om än i effektivare form). Han påpekar också vikten av stabilitet på arbetsmarknaden. En sorts indirekt uppskattning av Fackföreningssverige.
Kanske är Reinfeldt mer av realpolitiker än ideolog. Men väl att lägga märke till utgör debattartikeln knappast någon hyllning till tradtionell socialdemokratisk politik. Däremot är han uppenbarligen mån om att inte skrämma några potentiella (läs: socialdemokratiska) väljare i onödan. Det handlar förstås också om prioriteringar och en ny avvägning mellan det politiskt önskvärda och det dito möjliga. På samma sätt förhåller det sig med skattepolitiken, vilken också "omprövats".

Av opinionsundersökningarna att döma är strategin framgångsrik och har lett till relativt betydande inbrytningar på socialdemokratiskt territorium. Men det finns också anledning till viss oro. Ty vad händer om den realpolitiska anpassningen drivs för långt, om möjligheterna att erövra ytterligare någon procent väljare sker på bekostnad av den ideologiska grundsynen? Härvidlag handlar debatten inte primärt om skillnaden mellan socialkonservatism och nyliberalism (eller vilka termer man nu väljer), utan huruvida det skall finnas ett tydligt alternativ till den s-märkta överideologi som ligger som en våt filt över det svenska samhället.
Den strategiska avvägningen är inte lätt och ställer stora krav på Reinfeldt. Varje moderatledare måste vara beredd på hård konfrontation. Då duger det inte att huka bakom skölden. Tvärtom måste långsvärdet greppas med båda händerna!
Läs mer om