Söndagens upplaga av Dagens Nyheter pryddes av Rysslands president Vladimir Putin (iförd ryska marinens båtmössa) och med nationens senaste militära stolthet, den splitternya atomubåten Jurij Dolgorukij i bakgrunden. Som av en tillfällighet inleddes samtidigt Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen under gårdagen, dock utan Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M). Hon har nämligen semester - precis som den moderata försvarspolitiken.
Det stora samtalsämnet lär bli huruvida Sverige bara kan försvaras i en vecka, vilket som bekant är överbefälhavaren Sverker Göransons åsikt, och huruvida detta är ett problem - vilket försvarsminister Karin Enström (M) inte tycker.
Bland de andra borgerliga partierna tar man Göransons varningar på allvar och kritiserar Enströms aningslösa uttalande. Det är motsättningar som kan få dramatiska konsekvenser för Alliansen, åtminstone enligt Expressen som basunerar ut att Försvarsberedningen "är nära en kollaps" i en välskriven artikel av Niklas Svensson.
Huruvida det handlar om överdriven kvällstidningsjournalistik eller inte kan säkert diskuteras, men att det finns allvarliga motsättningar inom Försvarsberedningen - och att dessa går rätt igenom Alliansen - förvånar inte. På ena sidan står alltså Moderaterna, som gärna pratar klimatkris och miljöhot med Miljöpartiet och Vänsterpartiet (!) och som uppges redan bestämt sig för ytterligare besparingar oavsett den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden. På den andra sidan står de andra borgerliga partierna - och Socialdemokraterna. Och om Svensson i Expressen har rätt är Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna beredda att göra upp rätt över blockgränsen.
Skulle något sådant inträffa vore de närmast skandalöst och en händelse med potentiellt allvarliga konsekvenser för hela Alliansens framtid. Men var ligger egentligen det skandalösa?
Den verkliga skandalen är förstås hur Moderaterna, så fort regeringsmakten var säkrad, började marschen från Sveriges i försvarsfrågor mest trovärdiga parti till den eviga fredens och låt gå-politikens främsta kolportörer. Förre försvarsministern Sten Tolgfors (M) gjorde nog vad han kunde, men mer pengar blev det inte och den linjen har gällt ända sedan hans företrädare Mikael Odenberg (M) fick bita i gräset i tvekampen med finansminister Anders Borg (M).
Ibland tvingas dock också Borg backa, vilket Ostlänken är ett gott exempel på. Den fleråriga låsningen i den frågan var emellertid politiskt kostsam och motsättningarna i försvarsfrågan kan få långt allvarligare konsekvenser för samarbetet inom Alliansen. Det minsta man kan kräva är därför att Moderaterna lyssnar på kritiken från de andra borgerliga partierna.
I annat fall är det lika olyckligt som begripligt - och faktiskt försvarbart - om Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna gör upp med Socialdemokraterna.