Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och opinionsinstituten får säga vad de vill - trots spännande opinionsundersökningar var det monarkin som dominerade det svenska nyhetsflödet under juni. Det är ju inte var dag en kronprinsessa gifter sig.Jag minns visserligen kungabröllopet 1976 relativt väl (förmodligen präglade det mig i rojalistisk riktning för all framtid), men funderade förstås inte så mycket över den mediala bevakningen just då. Ändå vågar jag påstå att mediernas intresse varit mycket större den här gången.Vissa tycker tydligen att bevakningen varit alldeles för omfattande. Man behöver inte gå längre än gnällspiken och tidigare sovjetmedarbetaren Jan Guillou i Aftonbladet för att hitta en talesperson för denna attityd.Enligt GuillouSäga vad man vill, särskilt foklig är han inte, åtminstone inte numera. Men jag har svårt för att bli riktigt upprörd över tramset. Snarare betraktar jag hans missunsamma knorrande som en sorts tidsdokument. Det som en gång var 70-talsradikalt är numera gammalmodigt. Hatet till monarkin tangerar folkförakt och den uppburna överklass Guillou talar om utgörs i själva verket av honom själv och hans lyckosamma generationskamraterRetoriken, ilskan och bitterheten gentemot attitydförändringarna i samhället går att finna hos ganska många.Till exempel Mikael Wiehe.Hans senaste hit (nåja) Har banken ta’tt din villa, bjuder på en sångtext som både är otrevlig och patetisk: "Hatar du dom jävlarna, som köper upp och lägger ner. Vill du skära dom i bitar och slå in dom i paket. Drömmer du om huvuden som ligger i en korg. Vill du sätta upp en galge på närmsta stora torg..."Konfronterad i Sveriges Radio om vad han egentligen menade, hävdade Wiehe att det hela var en "våldsfantasi". Det hela gjorde ett närmast bisarrt intryck.Fast på sätt och vis Visst kan man ändå ha synpunkter på nyhetsrapporteringen kring bröllopet! För den som av en eller annan anledning var ointresserad av tronföljarens kärleksbestyr kan förstås mediebevakningen framstå som påfrestande eller rentav påträngande. Fast det är ju inte annorlunda än Fotbolls-VM och Melodifestivalen.Fast nu var ju bröllopet en offentlig angelägenhet eftersom det handlar om vårt statsskick. I det perspektivet är mediernas intresse fullt begripligt och står förmodligen också i ungefärlig paritet med den folkliga uppslutningen. Vad jag förstått ska närmare en halv miljon människor varit ute på Stockholms gator under bröllopet och tre miljoner såg begivenheterna på tv.
