Det kan vara så att Tunisien och Egypten under de kommande åren utformar en väg mot en fungerande demokrati och rättstat. En sådan utveckling, med demokrati och maktskiften liksom med en rättstat som dömer lika för alla, skulle förändra hela arabvärlden.
Om den egyptiska och tunisiska ekonomin skulle kunna utvecklas lika dynamiskt som den Sydkoreanska, som för 35 år sedan stod på samma nivå som den egyptiska, skulle detta vara ännu ett framsteg i kampen mot fattigdom. Och det var ju också mot stagnationen, regleringarna, byråkratin, korruptionen och fattigdomen som demonstrationerna tog sikte på. Ut med korrupta makthavare och korruption, in med hederligt arbete och en möjlighet att försörja sig.
Då skulle vi runt Medelhavet så se en lång rad framväxande demokratier som gav sina medborgare möjligheter och som kunde lyfta sig ur fattigdom. Den politiska och religiösa extremism som har sin näring i fattigdom, frustration och utanförskap skulle få ett minskat utrymme både i Mellersta Östern och i Europa i takt med att globaliseringen och det öppna samhället nådde även Tunis, Rabat, Alger, Kairo och Tripolis.
Samtidigt skulle en sådan här utveckling ge kraft åt moderniseringen av Turkiet.
Framgången i form av demokrati och välstånd skulle sätta ett mönster som skulle påverka hela arabvärlden och även Iran. Det är svårt att säga nej till såväl välstånd, demokrati och respekt för den religion man vill utöva.
USA ligger inte bara längre bort utan är i dag fullt upptaget med att sanera den egna ekonomin och med läget i Afghanistan och Irak. Insatsen i Libyen var ett kort men viktigt undantag.
Det är Europa och EU som måste ta täten för att ge demokratins krafter sitt stöd, för att utveckla handel och ekonomi, bidra till utbildning och forskning och till att öppna dörrarna till omvärlden för alla dem som demonstrerade och alla dem som nu vill ha en bättre framtid.
Den är möjlig och det är vår uppgift att visa på att den inte bara är möjlig utan också kan förverkligas.