Vår lilla sittning började med hälsning i brevlådan från Rådhuset.
– Jag blev så glad över kortet från kommunen i veckan, där de verkligen tänker på oss över 70. Det var härligt. Kommunen borde få höra det. Därför ringde jag dig... Jag är så glad du kunde titta hit på kaffe och prata lite. Det är ju inte så vidare kul i dag, men man måste tänka sig för, säger Kerstin och fyller koppen från en röd och vacker kanna.
Vi sitter på varsin sida om bordet och håller avståndet i en tid när livet är satt i karantän och vardagens sysslor är så annorlunda.
Det blev två timmars prat om livet och dess olika historier och utmaningar.
– Varje torsdag, klockan 9.15, brukade min granne Marianne, 90 år, komma över till mig och så tog vi bilen till Eneby och handlade. Det är en rutin vi haft länge, men det är inte så längre. Vi tar en fika ibland i stället, säger Kerstin.
Nya tider kan också skapa nya traditioner.
Så också på Norralundsgatan, där sommarflaggorna på det 100-åriga huset är hissade.
– Jag och mina två äldsta väninnor har börjat äta söndagslunch tillsammans. De bor här i området och får en lagom promenad hit. Vi började med det för fyra veckor sedan och sitter ute och äter. Det var halv storm här på påskdagen, där både glas och tallrikar flög all världens väg, säger Kerstin och skrattar.
Söndagens meny lovar fiskfärs, färskpotatis, romsås och kanske, kanske jordgubbar till efterrätt.
– Det blir på sitt sätt ett litet födelsedagskalas, när familj och släkten inte kan komma i dessa tider.
Kerstin levde tillsammans med sin Bengt i över 60 år och har tre döttrar i Johanna, Malin och Sofia och fyra barnbarn. De drev i över 35 år klassiska Beckmans Foto på Kungsgatan och delade många intressen – inte minst för musiken med årskort till Symfoniorkestern i Louis de Geer.
En historia börjar just i musiken.
Kerstin och Bengt var för många år sedan ute på sin vanliga morgonpromenad med sin hund Albin Pettersson i området, när tonerna av en fiol svepte genom villaidyllen.
– Vad är det för en liten pojke, som spelade så fint? Vi blev stannandes på trottoaren utanför huset och lyssnade. Vi kunde inte bara gå. Det var så vackert, minns Kerstin och ler.
I dag är den lille grannpojken 19 år och världsberömd violinist.
Johan Dalene.
– När jag träffade honom för första gången berömde jag honom med orden "Vad fint du spelar". Han var inte gammal då. Johan hade dock helt andra planer och sa "Jag ska inte spela fiol. Jag ska bli fotbollsproffs", berättar Kerstin och skrattar.
Det var början på deras vänskap.
– Vi försökte åka och se honom överallt. När min Bengt gick bort 2015 gick jag över och frågade om Johan kunde tänka sig spela på begravningen. Han tackade ja och spelade tillsammans med sin mamma. De fick välja musik, men jag hade en önskan om "Den första gång jag såg". Det var Bengts och min melodi. Vi sjöng den ofta, säger Kerstin och tar ton mitt i kaffet, där flera av raderna ramar in vår egen scen för dagen.
Som "På förmiddagen, då solen lyste klar".
Birger Sjöbergs sång från 1922 är en klassiker.
– En och annan av våra musikaliska vänner funderade över om jag verkligen hade beställt just den av Johan Dalene, men det hade jag. Det är jag det.
Kerstin dansade klassisk balett i unga år och var, när hon var 16 år, med i Östgötateaterns uppsättning av "En midsommarnattsdröm" av William Shakespeare. John Harrysson spelade den mystiska figuren Puck.
– Han satt i sin stubbe på scenen under hela föreställningen och hade faktiskt med sig flaska med mjölk och en ostmacka så han kunde äta något under tiden. Vi dansade bara förbi honom, säger Kerstin.
Kerstin blev inte kvar på scenen i teaterns värld, men med åren ledde hon ledde hon grupper i gymnastik, dans och vattengympa runt om i Norrköping.
– Det var fantastiska och roliga år. Jag hyrde in mig i många olika lokaler genom åren i stan, säger Kerstin och bjuder ett stycke lokal Norrköpingshistoria med namn från då och nu, men också om farmor Anna, som lärde henne konsten att laga mat och berätta – om åren som husmor i Sjövärnskåren, om familjens fem hundar, vindruvorna i växthuset och grannhunden Molle, som hon är dagmatte till.
Jag passerar på min väg hem till redaktionen en skylt, som sitter på dörren till ett förråd på tomten.
Det står:
"Det är inte klokt va det är skönt att leva!"