När lagom inte räcker
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Inte vet jag! I likhet med många andra i Sverige, vet jag varken ut eller in. Att skaffa sig en egen uppfattning är dessutom svårt. Eftersom det förutsätter hyggliga kunskaper i aktuell biologi och medicin tvingas jag till mer eller mindre kvalificerade gissningar.
När jag läste historia på universitetet fick jag lära mig att man, om det var möjligt, alltid skulle gå till primärkällorna. Originalurkunder och traktat, men också arkeologiskt material. Vad någon annan skrivit om vad som fordom föredrog sig kallas för litteratur. Och då är vi inne på ett betydligt osäkrare material. Missuppfattningar och mer eller mindre omedvetna tolkningsmöjligheter insmyger sig i all litteratur.
När vi skall bedöma fågelinfluensans farlighet är vi alltså hänvisade till vad de så kallade experterna anser. Typiskt nog tycks dessa inte vidare överens. Vissa anser att faran både är stor och överhängande. Andra menar att faran är överdriven.
Det irriterande är förstås att många expertkommentarer är så självsäkra. Alla andra har fel! I sammanhanget får vi samtidigt inte glömma att expertkommentarerna redan filtrerats en gång innan de kommit till allmänhetens kännedom. Och som till och med jag tvingas erkänna, finns det en emellanåt en medial förkärlek för att dramatisera det som redan är dramatiskt nog i sig själv.
Lite lagom sunt förnuft skadar förstås inte. Med det resonemanget är hotet från en muterad fågelinfluensa högst reellt och verkligen något att oroa sig för. Men det finns inte heller något som självklart säger att fågelinfluensan någonsin kommer att mutera.
Problemet med dylikt lagomtänkande är förstås att vi riskerar att stå där med våra tvättade halsar om fågelinfluensan blir just så farlig som den mycket väl kan bli! Att drabbas av panik gynnar förstås ingen. Fast det kanske vore idé att fatta politiska beslut som tar det säkra före det osäkra. Socialstyrelsen påstår att det räcker med influensamedicin till tio procent av svenskarna. Tro det.