I morgon är det exakt ett år sedan Nordeuropa drabbades av det värsta terroristattentatet under efterkrigstiden.
För andra gången drabbades det norska folket av fascismens fasor. Trots alla olikheter mellan dagens situation och 40-talets nazistiska ockupation, var det nämligen samma rasistiska hat Anders Behring Breivik gav uttryck för när han kallblodigt mördade åtta personer i Oslo och 69 på Utöya.
Breiviks ondska må vara monumental, likaså går det att på goda grunder att ifrågasätta hans mentala hälsa. Vi väntar fortfarande på domen. Var Breivik vid sina sinnens fulla bruk under massakern?
Likaså framstår det som allt mer uppenbart att Breivik såväl planerade som genomförde sitt massmord i ensamhet.
I sin egen spegel var det en krigare, en hjälte och martyr han såg. I själva verket var han - bortsett från några ytliga nätkontakter - rent ynkligt ensam. Och ändå inte.
Breiviks handling må vara ett unikum, vars skalenliga motsvarighet saknar sin moderna motsvarighet. Men han är inte ensam i sitt hat. Det är lätt att avfärda hans så kallade manifest som uttryck blott för en vettvillings förvridna världsbild.
Men vi känner igen de helvetiska föreställningarna från förr och Breivik är inte ensam
i sina drömmar om det heliga raskriget. Det som för de flesta människor framstår som ondskans rappakalja frodas bland nätets vildvuxna undervegetation. Ett fåtal låter sig inspireras och går från ord till handling. I Sverige står Peter Mangs inför rätta för tre mord och tolv mordförsök.
Enligt tidskriften Expo har Mangs uttryckt beundran för bland annat John Ausonius - Lasermannen.
Inga länder är helt förskonade. I Norge verkade Breivik i en tradition från Vidkun Quisling och Nasjonal Samling. I Ungern fick extremnationalistiska Jobbik (nära länkat till den paramilitära rörelsen Magyar Garda) nästan sjutton procent
i det senaste valet. I Grekland har numera det nynazistiska Gyllene Gryning representation i parlamentet.
I morgon sörjer vi de 77 personer som miste livet på grund av Breiviks hat. Att de flesta var ungdomar, de yngsta knappt tonåringar, gör sorgen så mycket svårare.
Likaså att offren inte bara råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. De var även omsorgsfullt utvalda av Breivik.
Det sätt varmed den norska nationen hanterat sitt trauma påvisar dock ett stolt historiskt arv och en folkvilja som icke låter sig knäckas. Framför allt måste man imponeras av att sorgen, ilskan och frustrationen mitt i tragedin tagit sig så konstruktiva uttryck.
I sin på en och samma gång vänliga och bestämda krishantering blir därmed Norge en förebild för många.