”För Lars Stjernkvist innebär samarbetet med M i stort sett bara fördelar” konstater Folkbladets chefredaktör Widar Andersson i en ovanligt förnöjd ledare. Fast det är inte svårt att hålla med honom. Den rödgröna koalitionen med kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) i spetsen håller genom den försåtligaste strategi – selektiv samarbetsvilja och vänligt uppträdande – på att så split inom Alliansen.
Vad det handlar om är allt för intima kontakter som uppenbarligen fått först oppositionsrådet Mathias Sundin (FP) att slå bakut och därefter många moderater att öppet kritisera det egna partiets oppositionsråd, det vill säga oppositionsledaren Fredrik Bergqvist (M). På NT Debatt, tisdag, kritiserar tre ledande moderater – Viktoria Strömberg, Sophia Jarl och Mia Vargö – samarbetet med Socialdemokraterna inom den så kallade jobbkommissionen. Kritiken är sakligt motiverad, men bör framför allt ses som en tydlig varning till Bergqvist, som uppenbarligen inte lyssnat in stämningarna i partiet till fullo.
Samtidigt är det försvar för samarbetet som Bergqvist gett uttryck för i viss mån begriplig. I den enskilda sakfrågan (Jobbkommissionens arbete) går det inte bara att finna rimlig kritik, utan också skäl att försvara samarbetet över blockgränserna. Vad Bergqvist dock glömmer är, som ovan nämnts, att Socialdemokraterna har långt lättare att göra partipolitiska vinster eftersom det redan är de som sitter vid makten. Att binda upp det största oppositionspartiet riskerar att sudda ut de politiska skiljelinjerna också i andra frågor.
Sundins lösning på den problematiken är att i praktiken utropa sig själv till oppositionsledare! Väl yvigt kanske, för att inte säga lite nedlåtande, även om argumentationen inte var oäven. Fast framför allt är det förstås något han kan kosta på sig eftersom Folkpartiet är mycket mindre än Moderaterna.
Bergqvist hade alltså ingen anledning att bli så irriterad. Framför allt skulle han inte gjort gemensam sak med Socialdemokraternas Teresa Carvalho i den ganska plumpa kritiken av Sundin.
Bråket ska visserligen inte övertolkas och det märks att det ännu är ganska långt till nästa val. Men det som är en fnurra på tråden ena dagen kan lätt urarta till en allvarligare konflikt nästa och den socialdemokratiska skadeglädjen går inte att ta miste på.
Samtidigt – och det är i sammanhanget minst lika viktigt att hålla i minnet – blir inga gladare över kritiken mot Bergqvist (utom och inom Moderaterna) än Socialdemokraterna. Stjernkvist må vara Sundins huvudmotståndare, men för Stjernkvist heter ”ärkefienden” Bergqvist. Ingen ska inbilla sig någonting annat och därför finns det goda skäl att samla leden och göra oppositionspolitiken tydligare.
Men det är Fredrik Bergqvist som måste göra det.