En stark urbaniseringsrörelse är på frammarsch i Sverige. Dels i ordets bokstavliga bemärkelse, det vill säga att allt fler flyttar till städerna. Men också genom att urbana miljöer uppvärderas. De centrala stadskärnorna har fått ett uppsving och runt om i landet bildas gräsrotsrörelser, ofta under namnet YIMBY (Yes, In My Back Yard), som förordar en klassisk stadsbebyggelse på bekostnad av förorter. I stället för utspridda shoppingcentrum och lokal stadsdelshandel vill den här rörelsen bygga ut en sammanhängande stad, där en stadsdel inte skiljs från en annan genom stora barriärer som bilvägar eller industriområden. I stället är det den klassiska stenstadens struktur som uppvärderas. Det rent estetiska i stadslivet ses med romantiska ögon, flanerandet på caféer, nattöppna restauranger, gallerier och sjudande shoppinggator. Denna romantiska bild får också stöd i forskningen. Urbana städer är miljövänliga, kreativa och tillväxtskapande.
Allt för ofta får dock en nostalgisk längtan tillbaka till tiden innan motorvägar och omfattande rivningar dominera debatten. Det gäller på flera vis. Det finns de som hoppas på en stad utan bilar, där cyklister och gångtrafikanter allena trängs på gatorna, möjligen med undantag för en spårvagn som far förbi. Men bilen har blivit central för människor och är en betydande frihet för många. Lika fel som de hade som trodde att förorter med arbete, bostad och centrum, så kallade ABC-städer, skulle minska storstadens lockelser, lika fel har de som nu tror att människor tänker ge upp bilen.
En annan bakåtblickande syn har de som sörjer rivningarna i mitten av århundradet. Dessa var visserligen ledsamma, men att titta på gulnade fotografier eller tycka att miljonprogrammen är trista ger inte mycket hjälp i dag. Det som är byggt, är byggt. Att riva miljonprogram är ingen bra idé så länge vi har en omfattande bostadsbrist i hela riket. Dessutom kräver en levande stad att det finns bostäder att tillgå i många olika prisklasser. Miljonprogrammets nackdel, relativt nedgångna hus i stadens utkanter kan bli en konkurrensfördel på sikt. Att snabbt och billigt kunna hitta någonstans att bo är ofta viktigare än att få alla bekvämligheter och nära avstånd till arbetet direkt. Övrig bebyggelse borde anpassa sig och verka för att bygga samman stadsdelar med varandra.
Men den melankoli som präglar vissa debattörer, till exempel i dokumentären ”En kluven stad” från 1998 som nu åter finns att se på Svt Play, tar oss inte framåt. Det är tråkigt att många vackra kvarter rivits, och visst vore det trevligt ifall köpcentrum byggdes i herrgårdsstil. Men viktigare än så är att upprätta en politik för den nya tidens stad. Den måste inspireras av de välfungerande stadsplaner som finns i dag. De äldsta gatunäten i Sverige är medeltida, och de omsluts ofta av nyare stadsdelar likt årsringar. Både 1600, 1700 och 1800-tal kan ses av ett tränat öga. 1900-talets årsringar har dessvärre pytsats ut långt utanför stadens inre delar. I fall vi utan att fastna i drömmar om en svunnen tid kan lära av det som gjordes rätt, införliva den moderna tidens krav på tillgång för alla möjliga trafikslag och rekreation kommer mycket att vinnas. Kanske går också något av den gamla tidens stad att då uppfinna på nytt.