Nyss avgångna biståndsminister Gunilla Carlsson (M) hade ett av regeringens otacksammaste uppdrag. Att reformera en ständigt växande (det famösa enprocentsmålet) biståndsbudget, göra biståndet utvärderingsbart och transparent. Det gick ganska bra, trots att Carlsson i stort hade hela biståndsindustrin, huvudansvarig myndighet och delar av förvaltningen emot sig i planerna på en mer vettig användning av skattemedlen.
Hennes efterträdare Hillevi Engström (M) drog på debattplats i Svenska Dagbladet i går, onsdag, upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet. Föga förvånande är det samma honnörsord om transparens, ansvarsutkrävande och utvärdering som används i texten.
Dessutom tar Engström upp den granskning av FN-byråkratin och pengarullningen som SvD påbörjat och välkomnar granskningen. Hon ska ta upp frågan under sitt kommande besök på FN i New York.
Utmärkt. Biståndsindustrin på hemmaplan och FN har allt för länge stått utan ordentlig granskning av vad de gör med våra svenska skattemedel. Gunilla Carlsson påbörjade arbetet och lyckades reformera en del, men väldigt mycket återstår. Att Engström till synes verkar vilja fortsätta det arbetet är i grunden gott. Ambitionsnivån borde dock höjas och nivån på biståndet borde anpassas efter vilka biståndsprojekt som faktiskt ger önskade resultat. Inte bara, som framgått i SvD, för att årligen fylla på FN:s kassa.
Gällande biståndsnivån förväntas de nya Moderaterna att i nästa vecka, under stämman i Norrköping, anta ett förslag om att anta enprocentsmålet som beräkning för biståndsbudgeten.
Ett i sådana fall mycket märkligt beslut. Dels på grund av att det är ett udda (och absurt) system för att beräkna tilldelningen för en budgetpost. Men kanske främst för att det i grunden är fel att avsätta en viss del av bruttonationalinkomsten för ett specifikt ändamål. Ibland blir det mindre, men för det mesta blir det mer.
Den som inte ser sambandet mellan okontrollerade miljardutbetalningar till FN och enprocentsmålets ymnighetshorn rekommenderas att titta igen. Dessutom har Moderaterna tidigare varit tydligt emot principen, kanske finns det enskilda moderater som fortfarande anser att behovet ska styra tilldelningen i statsbudgeten.
Sedan återstår den ständigt överhängande, men sällan ställda, frågan vilka effekter biståndet får på lång sikt.
Det saknas inte exempel där bistånd förlänger och fördjupar kriser, slår undan lokala marknader och produktion och i längden bara leder till beroende och passivisering. Ungefär den effekt det för stunden dessutom tycks ha på FN:s olika biståndsorganisationer!