När man ser bilder från den ekonomiska krisens Europa häpnar man över hur enkelt det är att gå från ett ekonomiskt gott liv till det rakt motsatta.
Det är egentligen inte särskilt mycket som behöver inträffa för att vardagslivet ska ta en dramatisk vändning.
Det gäller Grekland, Spanien – och naturligtvis även Sverige, som på intet sätt är befriat från ekonomins spelregler.
Detta, minst sagt varnande, budskap sänder Philip Lerulf i sin bok Balansakten – Medelklassen som lever ur hand i mun (Timbro 2013).
Lerulfs berättelse tar avstamp i Trollhättan, då krisen drabbade Saab, som inte kunde betala ut löner till många av sina anställda. De anställda, som inte sällan hade familj och ägde både hus och bil, fick helt enkelt gå till banken och låna pengar för att kunna få råd till de mest basala inköpen.
Detta faktum fick Lerulf att ge sig ut och intervjua människor och se hur svenskars privatekonomi egentligen ser ut – och det var ingen positiv syn. Många tar för givet att Sverige är ett rikt land där de flesta har pengar så att de klarar sig. Och så är det i viss mån – så länge ingenting oförutsett händer.
I boken framkommer det att mindre än hälften av de tillfrågade personerna i yrkesverksam ålder har mer än 50 000 kronor sparade. Man skulle kunna tro att siffrorna skulle se bättre ut hos de grupper som har en högre inkomst, men riktigt så verkar inte vara fallet. De personer som tjänar mellan 25 000 och 33 000 kronor i månaden skulle inte ha möjlighet att klara av sin vardag längre en cirka en månads tid ifall lönen slutade komma in på kontot.
Det här är givetvis skrämmande siffror som beror på en mängd faktorer. Den mest uppenbara faktorn, som slukar en stor del av gemene mans inkomst, är naturligtvis det höga skattetrycket, vilket gör att de allra flesta inte kan bygga upp någon buffert när skatten och de månatliga kostnaderna är betalda. Pengarna är helt enkelt slut.
Visst är det så att pengarna går till en annan typ av trygghetssystem, men det är inte utan ett pris. Inte minst riskerar folk att bli bekväma och sätta sin fulla tilltro till att staten ska rycka ut så fort krisen kommer och invaggas således i en falsk trygghet.
Detta riskerar att leda till att man hellre spenderar sina pengar på någonting trivsamt än att lägga undan dem inför en eventuell ekonomisk svacka.
Men denna typ av system minskar även individens frihet. Om inte människor har möjlighet att spara ihop en buffert har de heller inte möjlighet att byta livssituation.
Detta blir ytterst tydligt hos låginkomsttagare, som vare sig de vill eller inte tvingas att arbeta kvar på sina arbetsplatser.
Ett personligt sparande behöver nödvändigtvis inte ställas i motsats till en välfärdsstat, men i ett land med Europas näst högsta skattetryck är det svårt att kombinera. Regeringens skattesänkningar är en bra början, men det krävs mer än så om folk själva ska kunna trygga sin egen framtid.