Som Svenska Dagbladet kunde avslöja i går, måndag, kommer dagens sex mindre fartyg av typen Bevakningsbåt 80 att avvecklas och ersättas av blott två större vedettbåtar. Dessa är emellertid två nedklassade gamla korvetter. De har en helt annan kapacitet än bevakningsbåtarna, så i kvalitativ mening är det knappast någon nedrustning över huvud taget.
Att det inte handlar om någon mera påtaglig upprustning är emellertid uppenbart. Snarare skulle man kunna kalla utvecklingen för omrustning. Vedettbåtarna har större kapacitet, i synnerhet i händelse av verklig sjöstrid, men innebär samtidigt sämre bevakningsmöjligheter i fredstid. Som bekant är nämligen kvantitet också en kvalitet i sig.
Samtidigt säger sig alla riksdagspartier (till och med Miljöpartiet och Vänsterpartiet) att de vill se ökad marin närvaro i Östersjön. Så blir inte fallet. Medan såväl Nato som framför allt Ryssland rustar upp i Östersjöområdet ägnar sig Sverige enkelt uttryck åt att flytta pengarna mellan olika konton. Någon reell upprustning är det inte fråga om. Därmed riskerar ett säkerhetsvakuum att uppstå. Den balanserande roll Sverige spelade under det kalla kriget blir förvisso svår och dyr att återta (vilket i sig ökar behovet av ett Nato-medlemskap).
Efter Ukrainakrisen (men i viss mån redan tidigare) har den försvarspolitiska debatten förändrats. Med undantag av Vänsterpartiet och framför allt Miljöpartiet är det få som längre talar om långsiktig nedrustning. Kortsiktigt är det desto fler som vill visa handlingskraft. Härvidlag skäller regeringen och Socialdemokraterna ofta på varandra. Men vad händer egentligen?
Vad gäller Alliansens försvarspolitik i allmänhet och Moderaternas i synnerhet ger densamma uttryck för hyckleri. Som avslöjades under Almedalsveckan har de senaste årens nominellt försiktiga återrustning inte lett till någon faktiskt resursförstärkning. Det beror på att finansdepartementet tagit sig rätten av överpröva resursfördelningen. Räknat i kronor och ören har därför den tidigare socialdemokratiska nedrustningspolitiken fortgått också under de borgerliga åren.
Medan debatten ofta handlar om vad som eventuellt kan göras på sikt, är betydligt färre villiga att gå från ord till handling här och nu. Med relativt små medel går det annars att åtstadkomma ganska betydande förstärkningar. I det ovan nämnda exemplet med övervakningsfartygen står till exempel ytterligare två gamla korvetter i malpåse och har även varit aktuella för ombyggnad till vedettbåtar. Men i vintras skrinlades planerna eftersom ministären Reinfeldt inte vill skjuta till mer pengar...
Det kan diskuteras huruvida en eventuell socialdemokratisk regering skulle föra en bättre försvarspolitik, åtminstone inte eftersom SAP i så fall skulle bli beroende av försvarsfienderna inom MP och kanske också V. Samtidigt är det uppenbart att regeringen, den numera mer försvarsvänliga retoriken till trots, åtminstone kortsiktigt bara är beredd att göra omfördelningar inom existerande försvarsekonomisk ram – inte att anpassa denna ram till ett nytt och sämre säkerhetspolitiskt klimat.