I början på veckan sände Sveriges Radio ett nytt reportage om situationen för de tolkar som har tjänstgjort med svenska soldater i Afghanistan. Obegripligt nog är denna fråga fortfarande inte löst.
Det tog ett och ett halvt år för regeringen att hitta en lösning, och nu visar det sig att den "smarta" lösning som regeringen tänkt ut inte var mer än vatten värd. Ett antal tolkar som har arbetat för den svenska försvarsmakten riskerar att mördas som kollaboratörer.
Låt oss därför ta historien igen. Vad handlar det om?
I juli 2012 skrev 24 tolkar till det svenska ambassadkontoret i Mazar e-Sharif i norra Afghanistan och frågade om Sverige kunde ge dem asyl efter det att Sverige drar tillbaka sina trupper. Säkerhetsläget i Afghanistan är fortfarande inte gott och de var rädda för att bli utsatta för repressalier.
Det var många länder som fick denna fråga av sina tolkar. Flera länder löste problemet snabbt och enkelt. Norge prövade 50 fall. 21 personer konstaterades vara i fara och fick asyl.
Sverige gjorde dock tvärtom. Istället för att ta reda på hur stort hotet var och hur många människor det rörde sig om gick migrationsminister Tobias Billström ut och förklarade att ingen gräddfil kunde öppnas för dem som arbetat för svenska staten. Tolkarna fick ställa sig i kön som alla andra flyktingar.
Efter påtryckningar gav dock regeringen Försvarsmakten och Migrationsverket i uppdrag att hitta en lösning. Vilket blev att hjälpa tolkarna på plats i Afghanistan eller låta dem ingå i FN:s program för kvotflyktingar. Systemet med kvotflyktingar finns visserligen för att förhindra plötsliga flyktingkatastrofer och har ingenting med Sveriges tolkproblem att göra, men här öppnade sig i alla fall en möjlighet. Problemet var därmed ur världen, enligt Billström.
Men nu i veckan rapporterade således Sveriges Radio att denna lösning endast kommit att gälla en handfull tolkar som har anställning i Försvarsmakten just nu. Inte tidigare anställda tolkar. Ett antal tolkar som har tjänstgjort för Sverige har därför kommit att lämnas utan hjälp.
I rapporteringen har det dessutom framkommit att Försvarsmakten gått ut med felaktig information till dem som undrar varför de inte får någon hjälp. Försvarsmakten har sagt att tolkarna kan söka asyl i Sverige om de åker till tredje land, som Iran eller Pakistan. Men detta är inte möjligt. Asyl i Sverige kan bara sökas på plats i Sverige. Det är därför som regeringen har velat slussa tolkar genom FN:s flyktingsystem. Men på egen hand kan ingen afghan åka till Iran och be om asyl i Sverige.
Om det är någon som tycker att allt detta låter rörigt så är det fullt förståeligt. Istället för att göra som Norge, ge alla tolkar en ärlig chans att få sin sak prövad, har regeringen tillsammans med Försvarsmakten och Migrationsverket rört till det så att de inte ens själva vet vad som gäller.
Upprördheten bland svenska Afghanistanveteraner har av förklarliga skäl varit stor. För dem är tolkarna inte några tjänstehjon utan en del i förbandet. Det är inte soldater. De är inte svenskar. Men de delar samma bördor som svenska soldater, utsätter sig för samma faror som de, hjälper dem med underrättelser och tolkning. Veteraner talar till och med om att de är med och skyddar de svenska soldaternas liv.
Genom regeringens tafflighet och obegripliga snålhet riskerar dock Sverige att begå ett av de etiska brott varje soldat får lära sig att inte göra, nämligen att lämna en kamrat efter sig på slagfältet. Men också vi som inte är soldater kan förstå det uppenbart oetiska. Den som har utsatt sig för fara för svenska soldaters skull ska inte behandlas på detta ovärdiga sätt!