Vi är beredda att gripa efter snart sagt varje halmstrå. Kruxet är att vi inte hittar något. Som ni kanske förstår kretsar samtalet om ett slott i förfall, Kungliga slottet i Stockholm. Det förfaller och befinner sig redan nu i ett bedrövligt skick. Vi upprörs å det värsta!Eftersom vi skriver tidig förmiddag är det inte alla som tagit del av den braskande informationen. Låt oss därför sammanfatta saken. Skulpturerna på slottets fasad vittrar sönder. Om inget kraftfullt görs kommer det snart inte att finnas kvar några originalarbeten. Mellan klunkar av te läser vi högt ur en förstudie: "Delar av de vittrade partierna har nått ett stadium där ursprunglig form och detaljering knappt går att utläsa. Det sker en förlust av mycket värdefullt gestaltat material."I Afghanistan roade sig talibaner med att fördärva konst och skulpturer. Oersättliga förstås men har man fastnat för en religiös inriktning så har man. Det hade talibanerna. I Sverige behöver man inte vara taliban för att låta balusterdockor i takbalustraden förintas. Det räcker med att slarva med underhåll och låtsas som att några kronor därmed är sparade. Kommer fram till att dylikt självbedrägeri kostar mer än det smakar. På momangen finner vi lokala referenspunkter. Norrköping har ett större antal gamla och vackra hus som rivningsvågen inte mosade eller förstörde på annat sätt. I våra kvarter finns skyddsvärda fastigheter. Någon säger att Linköping är ett slags motsats. I residensstaden är det ont om storslagna hus. Praktiskt, tänker någon. Då har man ju inte så mycket att vara rädd om. En av mina gäster vidgar begreppet. Han undrar om vi på senare tid åkt X2000? Vi kommer fram till att ingen av oss haft nöjet. "Nöje", utbrister han och betonar att vi här talar om tåg som sällan kommer i tid. Enligt hans egen erfarenhet var snabbtåget minst trettio minuter sent på "ditvägen" och nära nog tjugo minuter sent på returresan. Kan vi säga att det här är skick och fason, undrar han och svarar: Nej, däremot kan vi tala om skrot och eftersatt underhåll. Vi inser att dagens ämnen inte gör någon glad. Vår vanliga ganska så muntra ton har hamnat i bedrövelsens och kritikens påse. En av de mer busigt lagda slår fast att vi i Sverige lyckats utveckla en särskild specialitet, det ständigt malande gnället. Plötsligt bestämmer sig elementen för att ruska om oss. Solen tittar försiktigt fram och våningen fylls av livgivande ljus. Vi anträder dagens friluftspromenad och avnjuter de delar som lutar mot Motala Ström. Vattnet kantas av laxfiskare, en och annan har bärgat fisk. Månne den kokas hel eller, vem vet, gravas och serveras med dillstuvad potatis? En av oss finner att tiden är kommen för konditoribesök. Han avviker från normalstatus genom att sällan eller aldrig sky några kostnader. När vi tar en slät kopp beställer han Saltängsbulle. Om vi slår till med muffins till kaffet landar han på en räksmörgås. Ja, ni förstår! Men i dag har han rätt. Efter alla förmiddagens gråtoner står vi eniga! Kaffestunden måste bli något utöver det vanliga. Vi beställer allt från wienerbröd till små söta bakelser. Han ställer som vanligt till det och efterfrågar smörgåstårta. Den rara flickan bakom disken kan dock inte servera en enda portion och erbjuder honom att köpa hela. Men så mycket orkar han inte, varför valet faller på mandelkubb och några ursvenska bondkakor. Det är till att smörja kråset!
