Den fria avtalsrätten är ett fundament för varje fungerande marknad. Det står varje part eller intressent att fritt teckna avtal. Ibland blir det till fördel för en part, andra gånger den andra, oftast är dock målet och utfallet att båda parterna ska gynnas.
Detta är det normala förfarandet i en fri marknadsekonomi och utan den fria avtalsrätten finns ingen marknadsekonomi. Då har man planekonomi och vi vet hur det gick med den.
Frågan blev aktuell i veckan, onsdags, när riksdagen voterade om en proposition som syftar till att motverka sena betalningar och långa avtalade betalningstider inom näringslivet. I dag är det inte ovanligt att en större aktör låter mindre underleverantörer vänta månader på betalning. Målet är att propositionen ska tvinga näringslivet att diskutera frågan när avtal ingås. I grunden är det ett EU-direktiv som också syftar till att skapa ett gott småföretagarskydd samtidigt som avtalsfriheten värnas.
Som bekant röstade socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och sverigedemokrater för ett tillägg till propositionen att det ska vara tvingande regler om att ingen betalningsfrist får vara längre än 30 dagar. Vilket vid en snabb blick kan tyckas vara en god idé. Om man tvingar alla företag att betala sina räkningar inom trettio dagar är ju problemen lösta. De små företagen behöver inte vara banker åt de stora och alla får betalt!
Riktigt så enkelt är det inte vilket påpekades av näringsminister Annie Lööf (C) och justitieminister Beatrice Ask (M) på debattplats i Svenska Dagbladet igår, torsdag. Ministrarna hävdar att tvingande lagstiftning (och därmed slopad avtalsfrihet) innebär minskad konkurrenskraft i förhållande till omvärlden och kan i slutändan innebära att konsumenterna får betala mer för varorna.
Dessutom finns det tillfällen då längre betalningstider kan vara nödvändigt, exempelvis under starten av ett företag kan det finnas behov av längre krediter än trettio dagar. Regeringens grundpoäng är att företagen själva är de enda som kan avgöra rimligheten i de avtal som tecknas, inte politikerna i riksdagen.
Fyrpartikoalitionen, S, V, MP, SD, som i veckan gick på tvärs med regeringen har uppenbarligen skilda motiv men ungefär samma mål. Att gröpa ur avtalsfriheten med förevändning att politiker vet bättre än näringsidkare vad som är bra och nödvändigt för just deras företag.
Regeringen har av riksdagsmajoriteten fått i uppdrag att presentera förslag på en tvingande lagstiftning och det måste regeringen såklart göra. Med tanke på hur den brokiga oppositionen brukar byta åsikt kan det vara idé att skynda långsamt. Vem vet vad partierna står för om ett par veckor eller månader. Avtalsfriheten måste skyddas, det är såväl regeringen som näringslivet överens om. Vad oppositionen är överens om är oklart. Förutom att den tycks tro sig veta vad företagen behöver.