Palestinafrågan förblir densamma
Bakom den hårda retoriken finns insikten att det enda gyllene i Palestinafrågan är medelvägen.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Och på andra sidan förhandlingsbordet sitter Ariel Sharon kvar som Israels premiärminister.
Nu när hans gamle antagonist Arafat är borta, kunde man hoppas på mildare tongångar och regeringen har verkligen framfört förhoppningar om förhandlingar med Abbas.
Men häromdagen talade Sharon med samma bistra språk som vi lärt känna de senaste åren: Om inte Abbas stoppar det palestinsktbaserade våldet hotade Sharon med att ge krigsmakten "fria händer" att åtgärda det samma. Kort sagt tycks vi vara tillbaka på ruta ett igen.
På sätt och vis är det en rimlig analys, fast inte riktigt som det i förstone kan verka.
Retoriken ser förvisso ungefär ut som den brukar, men ofta handlar det just om retorik - och dessutom av den typiskt svavelosande och överdrivna sorten som ofta återfinns i Mellanöstern. Abbas var exempelvis tvungen att inta en jämförelsevis hård attityd i valrörelsen och den posen lurar inte någon. Men om han uppträtt mjukare hade han betraktats som en förlorare redan från början.
På israelisk sida kan Sharons agerande onekligen framstå som utomordentligt kontraproduktivt. Vem skall han förhandla med om inte Abbas, så varför knuffa just honom i ryggen?
Å andra sidan är det inte säkert att Sharons hårda ord stjälper fredssamtalen. Om Sharon på det offentliga planet uppträder allt för vänligt, kan det i radikala palestinska kretsar tolkas som en svaghet - vilken Abbas i så fall kommer att pressas till att försöka utnyttja. Om Abbas däremot lyckas förhandla med en Sharon som tidigare mullrat som en vulkan, kommer det att stärka den palestinske presidentens ställning.
Så där fram och tillbaka går det att resonera. Men inte bara den mångbottnade retoriken är densamma, utan också de verkliga problemen. Härvidlag kan vi bara konstatera att situationen, efter fem års blodig intifada, i grund och botten inte förändrats det minsta. Israel ockuperar fortfarande stora delar av Västbanken och Gaza-remsan. Och palestinierna har bara saboterat för sig själva genom att tillgripa den blinda terrorn som vapen i kampen.
Det verkligt tragiska är förstås att de gångna åren i stort sett är bortkastade. Dagordningen för fredsprocessen har i grunden inte förändrats.
Vad som möjligen inger hopp är utmattningen i sig på båda sidor. Av alla israeliska premiärministrar genom åren är det höken Sharon som förbereder ett tillbakadragande från ockuperat område. Inledningsvis bara från Gaza-remsan, men ändå.
Och Mahmud Abbas har faktiskt lovat att ta i med hårdhandskarna mot de inhemska terroristerna, han har i mycket hårda ordalag fördömt våldet på ett sätt som Arafat aldrig riktigt förmådde. Huruvida han lever upp till sina löften är förstås en annan sak, men bara möjligheten inger visst hopp.