I gårdagens P1-morgon försvarade Carina Ohlsson, ordförande för S-kvinnor, beslutet. Resonemanget var ungefär: jämställdhet är bra. Jämnt delad föräldraförsäkring är jämställt. Alltså måste vi omedelbart införa det.
Resonemanget har två stora brister. För det första måste staten inte alls detaljstyra människors liv bara för att den anser sig ha ett gott motiv. Vuxna människor kan och ska fatta sina egna beslut.
För det andra innebär jämnt delad försäkring inte per automatik jämställdhet. Hur lika föräldrarna än delar på sin ledighet gäller den bara åtta av dygnets tjugofyra timmar. Även om de tar ut lika mycket föräldraledighet, är det fortfarande möjligt att en av dem alltid leker med barnet på eftermiddagen, städar upp efter det på kvällarna och går upp när det vaknar på natten. Hur föräldraförsäkringen delas säger ingenting om hur jämställt ett förhållande är.
Ohlssons påstående att de två redan implementerade pappamånaderna har lett till att föräldrarna ”tar ett större ansvar gemensamt” har samma inbyggda fel. I själva verket gör pappamånaderna att föräldrarna tar mindre gemensamt ansvar. Beslutsrätten, och därmed ansvaret, har tagits ifrån dem.
Vidare är alla familjer olika och alla föräldrars livspussel ser olika ut. Det är en självklarhet. Hur respektive förälder trivs på arbetet, hur de mår, hur långt de pendlar och vad de tjänar är alla faktorer som gör att jämnt delad föräldraförsäkring långt ifrån alltid fungerar bra. Om den ena föräldern är egenföretagare kan han eller hon inte bara lämna sitt företag vind för våg i flera månader, utan måste ofta fortsätta arbeta under ledigheten.
Men om man vill ha riktigt snygg statistik kan man inte ta hänsyn till enskilda människors livssituation. Vill man göra omelett måste man helt enkelt knäcka några ägg.
I förskolan, när ett barn har gjort något dumt mot ett annat, sätter fröken sig ner och får honom eller henne att be om ursäkt. Självklart innebär det inte att ursäkten är ärligt menad eller att barnet självt tycker sig ha gjort fel.
Framtvingad jämställdhet fungerar på delvis samma sätt. Att staten tvingar föräldrar att dela lika på föräldraförsäkringen innebär inte att de är jämställda, eller att de tycker det är det rätta att göra. Men till skillnad från barnen i sandlådan är föräldrarna vuxna människor som försöker planera sina liv, inte stjäla varandras leksaker. Och att dela föräldraförsäkringen jämnt är inte alltid det rätta att göra.
Om S-kvinnor och Socialdemokraterna själva skulle lämna sandlådan och ta en titt på verkligheten skulle de antagligen komma till samma slutsats. Däremot är det tveksamt om det skulle påverka deras linje i frågan. Hittills pekar alla tecken mot att statistiken vid mandatperiodens slut är viktigare för dem än människors verklighet.