Det sägs att pengar luktar inte. Fast ibland blir jag tveksam. När Sveriges förmodligen främste travtränare, Åke Svanstedt, döms för anstiftan till djurplågeri luktar det om hela "sporten".Jag kan visserligen inte påstå att jag är särskilt travintresserad. Å andra sidan är jag inte särskilt intresserad av tjurfäktning heller. Ursäkta jämförelsen, som förstås är orättvis. Men jag tycker mig kunna ana en likhet, nämligen oförmågan, eller snarare oviljan, att se djurens lidande.Inom travsporten handlar det inte, som i fallet tjurfäktning, om att plåga djur för plågeriets egen skull och många travhästar har det förmodligen relativt bra. Men det har stormat de senaste åren. Är domen mot Svanstedt undantaget från regeln - eller toppen på isberget?Svanstedt döms för att beordrat användning av elektriska så kallade grisfösare (så roligt är det att vara gris!) i träningen. Ett par personer har vittnat om hur grisfösare använts, ett par andra om att Svanstedt ska ha föredragit ström framför att slå hästarna.En travskandal som heter duga! Men det finns fler.Kalla Fakta presenterade förra året graverande uppgifter om travhästar som for illa. Det handlade om skador i munnen (på grund av betsel), blödande magsår, hjärt- och lungskador. Inom travsporten är det också tillåtet att piska hästarna, vilket är ett unikt undantag inom djurskyddslagstiftningen.Kontrollen är det nog lite si och så med och kritiker på nyckelpositioner riskerar att råka illa ut. När banveterinären på Mantorp Anders Darenius påtalade oegentligheter förra året kallade ett antal proffstränare honom för okunnig, oansvarig och en säkerhetsrisk i en skrift tillsänd Jordbruksverket.Jag är ganska säker på att många hästar inte plågas och jag är ganska säker på att många gör det. Framför allt är jag övertygad om att regelverket både varit hårdare och tillämpats strängare om det inte varit så att travet omsätter så stora summor. En pengarullning som bygger på breda skygglappar och där allmänheten helst ska hållas i okunnighet om hästar som far illa.
