Som bekant finns det lögn, förbannad lögn och statistik. Det kan vara värt att komma ihåg detta efter Novus senaste opinionsundersökning, som mäter förtroendet för partiledarna.
Ett exempel är det till synes svaga stödet för Jimmie Åkesson. 67 procent uppger att det har litet eller mycket litet förtroende för honom, medan bara 13 procent uppger att de har stort eller ganska stort förtroende för Sverigedemokraternas partiledare. Ändå blev SD som bekant Europavalets stora vinnare och väntas dessutom göra ett bra riksdagsval!
Förklaringen är sannolikt att många väljare visserligen avskyr Åkessons politik, men bland de som kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna är han riktigt populär. Avskyn gör inte Åkesson något, snarare tvärtom. I stor utsträckning bygger han sin image på ett vi mot dom-tänkande.
Opinionsundersökningar som den aktuella förtroendemätningen måste alltså tolkas för att bli begripliga, samtidigt som varje sådan tolkning med nödvändighet blir mer eller mindre subjektiv. Hur ska man till exempel tolka det faktum att Gustav Fridolin är oförskämt populär i mätningen (tredje bäst med stort/mycket stort förtroende hos 35 procent), medan det andra språkröret – Åsa Romson – hamnar långt längre ner på listan med 23 procents stöd? Om Miljöpartiet strävar efter jämställdhet har de åtminstone inte lyckats torgföra Romsons namn till närmelsevis lika effektivt som Fridolin, 11 procent uppger till och med att de inte vet vem hon är.
I topp tronar åtminstone två företrädar som få väljare vid det här laget inte är bekanta med: Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Fiaskot för EU-valet tycks inte heller ha påverkat förtroendet för den förre. 47 procent har stort/mycket stort förtroende för statsministern, vilket ger honom en fördel i valrörelsen. Nästan lika många uppger dock att de uppskattar Löfven och denne väcker dessutom mindre aversion bland väljare som inte uppskattar honom.
De övriga partiledarna rosar knappast marknaden, med ett viktigt undantag: Gudrun Schyman. Som talesperson för Feministiskt initiativ mer eller mindre är hon sitt parti, samtidigt som hon precis som Åkesson väcker mycket blandade känslor bland väljarna.
Huruvida det räcker ända till riksdagsmandat är ändå tveksamt. När väl valrörelsen kommer igång på allvar kommer en stor del av debatten att handla inte bara om enskilda politiker, utan också om regeringsalternativen och i den ekvationen saknar FI ännu hemvist (även om partiet naturligtvis hör hemma till vänster). Främst ett orosmoment för Löfven således och han har nog så det räcker redan. I går avslutade Miljöpartiet sin kongress i Göteborg med önskemål om fler pappamånader, 35 timmars arbetsveckan och två stängda kärnkraftsreaktorer nästa mandatperiod!
Med sådana vänner behöver Löfven knappt några fiender.