Om 2014 blir ett supervalsår har 2013 varit partikongressernas år. Fast i Folkpartiets fall heter det ju inte kongress, utan landsmöte. I går inleddes detta landsmöte i Västerås under vad som egentligen borde bli en klang- och jubelföreställning för Jan Björklund. Till skillnad från Centerpartiet och Kristdemokraterna har det nämligen gått åtminstone relativt bra för det tredje så kallade mittenpartiet. Men med mindre än ett år kvar till riksdagsvalet har det kommit grus i maskineriet.
Opinionsundersökningarna inger ingen oro, men inte heller någon glädje. Enstaka opinionsmätningar behöver i och för sig inte betyda så mycket i praktiken. Däremot att partiet inte långsiktigt fått bättre utdelning för sin politik.
Folkpartiet har lagt beslag på skolfrågorna inom Alliansen. Under Björklunds fasta ledning har den ena reformen efter den andra presenterats. Dessutom har ”snällismen” tvättats bort.
Jämfört med resultaten för Centern och Kristdemokraterna har det gått bra! Fast inte i jämförelse med så mycket annat. I valet riskerar FP att förpassas från tredje till (i bästa fall?) femte största parti och därmed bland annat förlora en av riksdagens vice talmansposter.
Skolfrågorna har inte blivit det lyft partiet hoppats på. Skolelevernas generella resultat har inte hunnit bli bättre, samtidigt som friskolornas existens bedöms med lupp i medierna. Bra så, fast man kan ju fråga sig huruvida det mediala intresset för problem inom kommunala skolor är lika stort ...
I den vänstervridna debattens spår yppar sig också möjligheter att ta friskolereformen i försvar! I sammanhanget sviktar stödet från det traditionellt friskolevänliga Miljöpartiet, samtidigt som många vanliga svenskar nog börjar oroa sig för vad som ska hända med just deras friskola i händelse av en rödgrön valseger. Uthållighet lönar sig inom politiken, det kan gynna Folkpartiet och inte minst inom skolfrågorna.
Ett större problem för Björklund kan i så fall vara den socialliberala rekylen, eller vad man nu väljer att kalla den för också Björklund etiketterar sig veterligen som just socialliberal. Ett bättre begrepp vore möjligtvis vänsterliberal, men oavsett vilket torde inte alla inom partiet vara nöjda med det nya och tuffare Folkpartiet. Om valframgångarna uteblir är det nog en del som drömmer sig tillbaka till om inte fornstora dar, så åtminstone Bengt Westerbergs tid vid makten.
Men det var då det, Westerbergs ”storseger” (drygt 14 procent) inföll 1985. Drömma kan man ju alltid, men dagens politiska verklighet ser annorlunda ut. Om man så vill har den traditionella höger-vänsterskalan pressats samman från båda håll och utrymmet för sedvanlig mittenpolitik är minimalt.
Dessutom finns det inte många som överträffar Björklund som talare! Hans inledningstal på landsmötet under gårdagen kan beskrivas som mästerligt.