Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har besökt Frankrike och president Francois Hollande på ett förmöte inför kommande toppmöte om EU:s långtidsbudget. Tanken är att EU ska fastställa ramarna för långtidsbudgeten på ett toppmöte i slutet av november och nu pågår en omfattande sondering av terrängen runt om i medlemsländerna. Alla vill ha mer och helst vill man att även andra ska tycka som man själva.
Huruvida det svenska besöket i Frankrike syftade till att sondera möjligheterna för någon form av svensk-fransk front i budgetfrågan kan man i efterhand konstatera att förutsättningarna förmodligen är obefintliga. Stötestenen heter föga förvånande jordbrukspolitiken. Denna slukar 40 procent av budgeten, varje år får unionens jordbrukare 350 miljarder kronor i stöd från EU.
Samtliga svenska regeringar har velat begränsa jordbruksbudgeten sedan Sverige blev medlem i EU och samtliga franska presidenter och regeringar har med näbbar och klor försvarat den och helst velat öka det egna tillskottet. Hollande konstaterade efter mötet med Reinfeldt att "Frankrike är mycket fäst vid EU:s gemensamma jordbrukspolitik" och hävdar att den är en "nyckel för den europeiska konstruktionen". Någon svensk-fransk samsyn i den frågan är med andra ord helt omöjlig.
Långtidsbudgeten sträcker sig hela vägen till år 2020 och just därför är beslutet i november av yttersta vikt. Dagens fördelning där lejonparten av hela budgeten går till antingen jordbrukssubventioner eller regionalpolitik är ohållbar i längden. Det kostar helt enkelt de europeiska skattebetalarna allt för mycket att hålla jordbrukssektorn under armarna i decennier framöver och ekvationen blir dessutom allt sämre ju fler nationer som blir fullvärdiga medlemmar i unionen.
Alla vet vad de franska bönderna gör om de inte gillar regeringens politik. Traktorer som sprider gödsel i stadskärnorna och dumpar ruttnade grödor på torgen är scener vi sett flera gånger. Hollande, som redan ett par månader in på sin mandatperiod brottas med sjunkande opinionssiffror, vill inte göra ett ansträngt läge värre.
Fredrik Reinfeldt, och många andra regeringschefer inom unionen, har dock inget på att förlora på en stram linje mot subventionsanhängarnas vilja att dela ut andras pengar. Den rådande krisen inom eurosamarbetet och den grekiska kollapsen borde skakat om den ständigt växande budgetens anhängare. Framför alla har den fått nettobetalarna till budgeten att börja sträcka sig efter nödbromsen.
EU har i grunden alla förutsättningar att vara en positiv kraft för medlemsländerna. Föråldrade synsätt och strukturer där varje nation hårdbevakar sina förmåner innebär dock att unionens potentiella kraft uteblir. Ett enklare, friare och rimligare EU kan bli en global motor för utveckling och tillväxt. Men då måste subventionsvansinnet bort.