Forskare vid Uppsala universitet och försäkringsbolaget Skandia har undersökt hur tidiga offentliga insatser för barn och elever som är ”stökiga” ger långsiktigt positiva effekter för samhället. En satsad krona i den tidiga ungdomen ger sju eller åtta kronor tillbaka om barnets väg mot eventuell kriminalitet och utanförskap avbryts.
Problemet är inte på något sätt nytt och vi känner snabbt igen utvecklingen. En elev i lågstadiet bråkar, stör de andra eleverna, har "myror i byxorna" eller något annat. Skola och kommun sätter in resurser, flyttar kanske eleven till en annan skola eller sätter in assistenter. Ofta hjälper det, men långt ifrån alltid. Inte sällan flyttar man bara ett problem till en ny arena.
Ekot rapporterade utifrån undersökningen i går, tisdag, och intervjuade då en tidigare kriminell som bland annat berättade att han bytt skola sex gånger under lågstadiet. Det som började med bus och stök i klassrummet slutade i hans fall med ett åttaårigt fängelsestraff i när han var i tjugoårsåldern. En kriminell karriär som borde stoppats långt tidigare.
Att Skandia och forskarna i Uppsala kommer fram till slutsatsen att tidiga satsningar ger bättre utdelning är knappast förvånande. Principen att göra rätt från början gäller på många områden. Oavsett om man bygger hus, båtar, samhällen, bekämpar ebola eller förbereder medborgare på ett produktivt samhällsliv krävs att man gör rätt från grunden och sätter in befintliga resurser på rätt ställe.
Ett problem är att insatser som görs i dag är omöjliga att mäta. En avbruten kriminell karriär syns såklart aldrig i statistiken. Kvar blir bara en utgiftspost i den kommunala skolbudgeten eller socialförvaltningen. Den politiker och tjänsteman som satsar preventivt i dag får sällan ett tack av medborgare eller chefer.
Samtidigt är just prevention och tidiga insatser den långsiktigt enda hållbara lösningen. Mycket görs i skolan, samtidigt som vittnesmålen om stök, bråk och dålig arbetsmiljö för såväl elever som lärare är frekventa. Dagens skola är inte fullt utrustad för att hantera de svårare fallen även om det sätts in betydande resurser. Ansvaret hemma är en i ekvationen ofta frånvarande faktor.
I ett system med ändliga resurser gäller det att hushålla. Rätt insatser, i rätt tid, för rätt individer ger långsiktigt positiva effekter för den enskilde, för anhöriga och för de som skulle drabbats samt för samhället i stort. Att identifiera var, när och på vem som dessa resurser ska satsas är en huvudutmaning för politiker och förvaltning.