Så rätt det var tänkt, så fel det ändå blev. Fast frågan är om den nya differentierade avgiften till a-kassan var särskilt rätt tänkt heller. Principiellt var den delvis - men bara delvis - riktig och framför allt tog den inte hänsyn till grundläggande psykologiska mekanismer för mänskligt agerande.
Nu ska avgiften, som infördes 2008, åtminstone bort. Reformens tillskyndare, främst (eller numera nästan enbart) finansminister Anders Borg (M), har nämligen bytt åsikt. Han är beredd att ta bort avgiften, givet att fackföreningar och arbetsgivare kan göra upp om yrkesintroduktion för unga istället. Ett förslag som välkomnas av bland andra LO, samtidigt som Borg har rätt i att statsfinanserna delvis styr frågan. Avgiften innebär nämligen en delfinansiering av a-kassan med 2,5 miljarder kronor årligen.
På ett sätt var reformen principiellt riktig. Fast på en annan också fel. Det beror helt på perspektiv och det är irriterande att respektive sida inte kan förstå den andra sidans argumentation.
A-kassan måste bli mer egenfinansierad och då är det rimligt att branscher med hög arbetslöshet också bär kostnaderna för detta. Det är den ena sidan av myntet.
Å andra sidan innebär det att personer i branscher med hög arbetslöshet - som är mer beroende än andra av a-kassan - drabbas hårdare. De som behöver a-kassan mest får alltså mindre incitament att gå med och den krystade argumentationen för allt detta samtidigt skulle hålla ner lönekostnaderna (och därmed leda till lägre arbetslöshet!) fungerar inte i praktiken. Färre går med i a-kassan, andra hoppar av och i slutändan riskerar då staten ändå få bära den ekonomiska kostnaden i form av försörjningsstöd eller motsvarande.
Den nya a-kassans psykologiska bieffekter borde ha varit lätta att begripa. Frågan blir dock om sänkta avgifter leder till att många börjar gå med igen. Det är faktiskt inte självklart. Ett nytt beteende kan ha bitit sig fast, där särskilt personer på korta kontrakt inte nödvändigtvis tycker att a-kassan är värd sitt pris eftersom utdelningen blir för liten.
Problemet med a-kassans långsiktiga finansiering kommer vi emellertid inte ifrån. Ej heller behovet av fungerande övergångsförsäkringar. Sannolikt har vi därmed tagit ett steg närmare en obligatorisk a-kassa.
Förslaget om yrkesintroduktionsavtal på särskilda villkor för unga är hur som helst bra. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson är åtminstone glad och tycker dessutom att det är rimligt att Borg ställer motkrav. Frågan blir dock hur kostnadsbiten ska hanteras om den 2008 införda extra avgiften inom a-kassan försvinner.