Ledare: Rätts(o)säker vargjakt

Allt tyder på att det inte blir någon licensjakt på varg i år heller. Förvaltningsrätten i Stockholm beslutade i onsdags att stoppa jakten efter överklagande från bland annat Naturskyddsföreningen. Proceduren från förra året återupprepas alltså. Vargjakten vintern 2013 stoppades på samma sätt och är ännu inte ens avgjord i rättsapparaten. Med samma effektivitet/ineffektivitet kommer således inte heller den juridiska processen kring licensjakten 2014 att vara avklarad innan det är dags att överklaga beslutet om (eventuell) jakt våren 2015.

De flesta inser nog hur totalt huvudlöst den här hanteringen är. Det är ungefär som att vem som helst skulle kunna överklaga ett järnvägs- eller husbygge i ett par decennier.

Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Världsnaturfonden WWF är väldigt nöjda. Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson säger i SvD att de är ”mycket nöjda med rättens beslut”. Mindre nöjda är bland annat LRF, Svenska Jägarförbundet och en hel del inom jägarkåren.

Man kan ha många åsikter om jakt på varg. Få frågor tenderar att vara så infekterade som just vargjakten. Polariseringen är betydande och utrymmet för en sansad debatt är allt för ofta begränsad.

Ett par fakta är värda att ha i minnet oavsett vilken åsiktsinriktning man har. Riksdagen har bestämt att det ska finans mellan 170 och 270 vargar i den svenska vargstammen (som delvis delas med Norge). I dag finns det enligt officiell statistik omkring 400 vargar i Sverige. Stammen har problem med inavel även om ett begränsat tillskott av ny arvsmassa har skett på senare år. Utrymmet för licensjakt torde således med alla mått mätt vara gott. Antalet överstiger målet och det saknas inte enskilda vargar som av genetiskt eller andra skäl borde tas bort.

Med de överklagande (och därmed praktiska stopp) för vargjakt som nu blivit praxis finns betydande risker. Finland är ett avskräckande exempel där politikens och myndigheternas oförmåga att hantera frågan lett till accelererande tjuvjakt och en halverad vargstam.

Risken för en (om möjligt) ökad polarisering, ökad tjuvjakt och ett raserat förtroende för demokratiska beslutsprocesser är överhängande i Sverige. All viltförvaltning kräver avskjutning/beskattning av populationen.

Miljöminister Lena Ek (C) är tyst i frågan och hänvisar till att hon som minister inte ska lägga sig i en rättsprocess. Vilket är rätt förvaltningsmässigt, men politisk undflyende. Samtidigt måste regering, minister och ansvarigt departement inse att nuvarande utveckling är ohållbar. Ett system där myndigheterna beslutar om en sak (licensjakt) och det sedan omgående fastnar i juridikens kvarnar kommer snabbt att förlora sin trovärdighet.

I längden kommer detta dessutom att ha en negativ inverkan på förvaltningen av Sveriges stora rovdjur.