Revoltstämning i Perssons parti
Det interna missnöjet med kärnkraftsavvecklingen kan vara början på slutet för eran Göran Persson.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Ett utmärkt exempel är den bredsida som det tunga kommunalrådet Göran Johansson (s) i Göteborg och hans kollega Jens Nilsson i Östersund levererar på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Båda kritiserar i mycket hårda ordalag försvarsminister Leni Björklund - och det kan man ju förstå eftersom både Göteborg och Östersund drabbas hårt av nedrustningspolitiken.
Men istället för att framhäva de egna orterna ägnar sig Johansson och Nilsson åt att peka på grova felslut och ekonomisk misshushållning i den förda politiken. Kritik som tidigare framförts från borgerligt håll.
Vad Johansson och Nilsson ägnar sig åt är att fullständigt inkompetensförklara Björklund.
I detta har de tyvärr så rätt att man nästan tycker synd om försvarsministern. Hon tvingas helt enkelt försvara en politik som hon saknar förutsättningar att hantera. Och därmed kan man fråga sig om det inte är en helt annan person som kritiken egentligen riktar sig mot, nämligen statsminister Göran Persson. Han har ju struntat fullständigt i såväl säkerhetspolitiska som ekonomiska konsekvenser och utnyttjat försvarsmakten som regulator i budgetöverläggningarna med miljöpartiet och vänsterpartet.
Över huvud taget saknas påfallande ofta den långsiktiga strategi i Perssons politik, som man hade kunnat förvänta sig av en så erfaren makthavare. På liknande sätt förhåller det sig inom energipolitiken. Persson har visserligen försökt lansera begreppet "det gröna folkhemmet", men vad det egentligen handlar om är ofta kortsiktig partitaktik. Den fortsatta nedläggningen av kärnkraften väcker emellertid måttlig entusiasm inom stora delar av Rörelsen och utnämningen av Mona Sahlin till energiminister har knappast gjort ett mer seriöst intryck.
Stefan Edman, statsministerns egen tidigare miljörådgivare, hävdar att en majoritet inom partiet i själva verket är motståndare till avvecklingspolitiken och inte vill stänga några kärnkraftverk förrän de är utslitna. Edman påpekar också att ekvationen med nedlagd kärnkraft och befarade ökade utsläpp av växthusgaser blir svår att framställa som en ambitiös miljöpolitik.
Inom Rörelsen pyr missnöjet. Inom LO har exempelvis Metall och Pappers vädrat sitt missnöje med en energipolitik som riskerar att drabba svensk industri hårt.
Men egentligen handlar frågan om långt mer än energipolitik. Det handlar om hur Persson styr sitt parti. Statsministern har vant sig vid att peka med hela handen och få lojala applåder på partikongresserna. Med jämna mellanrum lanseras mer eller mindre märkliga regeringsombildningar och mer eller mindre överraskande utnämningar (den ovan nämnda Björklund är en). Påfallande ofta förbises partiets trotjänare i form av exempelvis kompetenta riksdagsledamöter.
Så trots de ytliga tecknen på framgång har det nog inte funnits någon socialdemokratisk partiledare med så svag förankring i Rörelsen. Åtminstone har det inte funnits någon som så öppet struntat att i om han har förankring eller ej.