Röst på småparti kan bli bortkastad
Riksdagsvalet kan avgöras av fyraprocentsspärren.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Som opinionsbildare fyller Wendt och andra löshästar en viktig roll i det politiskt korrekta och småängsliga Sverige. Men man kan också önska att skomakaren skall förbli vid sin läst. Innan Ian Wachtmeister grundade ny demokrati var också han exempel på en rabulist som kunde konsten att trampa på ömma politiska tår. Men nydemokraterna i riksdagen bjöd inte på mycket av sunt förnuft.
Och om Wendt inbillar sig att man med några snabba pennstreck kan lösa alla ekonomiska problem, kan man bara sucka inför hotet att SPI skall ta plats i riksdagen. Fast risken är för allt i världen liten. SPI har haft sin chans, tog den inte och Wendt konstaterar själv att det handlar om ett kamikaze-uppdrag. Det finns gott om missnöjespartier som hoppas på riksdagsplats 2006.
Feministiskt initiativ (Fi) var först på plan, med dragkraft som en nyårsraket. Och vi vet ju hur det brukar gå med nyårsraketerna efter de färggranna krevaderna...
Men även om Fi bara skulle ta någon enstaka procent, kommer förstås också dessa väljare någonstans ifrån. För särskilt vänsterpartiet, som sakta men säkert tycks närma sig riksdagens fyraprocentsspärr, kan varje promille nästan handla om liv eller död.
För närvarande ser flera partier ut att få kämpa mot riksdagsspärren. Förutom vänsterpartiet kan miljöpartiets eventuella utträde underlätta en borgerlig valseger. Men det kan också gå tvärtom. Kristdemokraternas Göran Hägglund tvingas till en balansgång på den slaka lina som fyraprocentsspärren utgör.
Kanske utgör också Wendts SPI ett hot mot kristdemokraterna. Några tusen röster hit eller dit kan mycket väl avgöra riksdagsvalet och kd:s väljarkår har ganska hög medelålder. Framför allt frustar Junilistans Nils Lundgren i ryggen på Hägglund. Fast Junilistan tar röster från alla partier. Så ser den "genomtänkta" populismen ut, den som syftar till röstmaximering för dess egen skull.
Vad man kan hoppas på är att alla missnöjesyttringar i slutändan tar ut varandra, att vi därmed slipper en handlingsförlamad riksdag med nästan tio olika partier. Fast däri ligger förstås också hotet, för tänk tanken att missnöjespartierna gör hyggliga valrörelser - men utan att komma in i riksdagen. Samtidigt som kristdemokraterna, de gröna och vänsterpartiet åker ut med liten marginal. I så fall kommer en ganska stor del av väljarkåren att helt sakna representation i riksdagen.