Tidigare i höstas utsattes Östgöta Correspondenten för ett grovt hot, efter att tidningen publicerat en artikel om narkotikarelaterad kriminalitet i Linköping. I sig illustrerar det en upptrappad hotbild, med allt fräckare aktörer, men händelserna på Corren är inte heller något ovanligt beklagansvärt undantag. På Eskilstuna-Kurien har en reporter fått sin bil vandaliserad, på Värmlands Folkblad är det ett kriminellt gäng som utövat trakasserier mot tidningen. Det förekommer också politiska hot. På Expressen har en journalist följaktligen hotats av extremnationalister.
Att det förekommer hot mot stora rikstidningar är inte någon nyhet, däremot förefaller hoten öka också mot landsbygdspressen. Det är särskilt allvarligt eftersom dessa tidningar ofta har mindre resurser att röra sig med och i en hotfull miljö är resurstilldelningen inte oväsentlig.
Branschorganisationen Utgivarna kräver att polisen ska ta händelserna på större allvar och vd Jeanette Gustafsdotter vill ha ett möte med Säpos chef. Det är i och för sig rimligt. Likaså finns det nog många som känner igen sig när till exempel Correns chefredaktör Charlotta Friborg menar att polisen förefaller prioritera denna brottslighet lågt, att det ställs ”mot något annat viktigt som man ska rycka ut på”.
Fast den erfarenheten är det nog fler än journalister som delar! Därmed blir frågan om reportrars, liksom andras, säkerhet en resursfråga också för polisen. Grundproblemet kan vara att den ekonomiska tilldelningen fortfarande är otillräcklig, även om det i ärlighetens namn blivit mycket bättre under sittande regering. Eftersom det numera faktiskt finns 20 000 poliser i Sverige kräver inte ens rikspolischefen fler, däremot måste polisens effektivitet belysas.
Samtidigt utsätts också dessa poliser för hot. Förutom grovt uppträdande mot enskilda poliser förekommer också mer regelrätta trakasserier. Respekten för de rättsvårdande myndigheterna har sjunkit – och det har väl att lägga märke i praktiken skett med mediernas goda minne under lång tid. Genom åren har det blivit många braskande rubriker om polisvåld, betydligt färre om polisers utsatta arbetssituation. Allt sker dessutom i ett samhällsklimatet där många olika gruppers auktoritet urholkats under decennier. Sverige börjar som bekant i skolan och den bristande respekten för lärarna i flumskolans kölvatten har inneburit en farlig draksådd.
Kraven på bättre skydd bottnar i grunden i den förvisso korrekta uppfattningen att journalister bedriver en samhällsviktig verksamhet och att många arbetar i en ovanligt hotfull miljö. Till skillnad från tjänstemän åtnjuter varken journalister eller förtroendevalda något särskilt lagligt skydd. En brist som de båda moderata riksdagsledamöterna Finn Bengtsson och Andreas Norlén vill åtgärda genom lagskärpning enligt en debattartikel i Medievärlden.
Ett erkännande av det berättigade i detta krav förutsätter emellertid att också andra yrkesgrupper får den respekt de förtjänar och att detta avspeglas i såväl lagstiftning som brottsbekämpning. Den som utövar hot och våld mot poliser bör bestraffas hårdare. Det samma gäller de som kastar sten mot brandkåren i Rosengård.