Samlad borgerlighet sätter Persson under press
Borgerligheten är samlad. Men vad vill folkpartiet?
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Persson talade om fler jobb genom att byta gardiner och strunta i statsfinanserna (övertrassera budgettaken).
Taffligheten gjorde uppgiften lätt för Reinfeldt i lördags. Han vill sänka skatten på arbete med 50 marder kronor - och har dessutom finansierat sitt förslag. Reinfeldt behöver likt Persson inte fuska och spräcka utgiftstaken.
Men det som tilldrog sig störst intresse i Vaxholm var att Reinfeldt också vill kompromissa vad gäller exakt hur delar av finansieringen skall åstadkommas. Sedan tidigare är det känt att moderaterna vill sänka ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen till först 75 och sedan 65 procent. Det är ett bra förslag, inte minst är nedtrappning bättre än direkt omställning. Men av olika anledningar har varje borgerligt parti ändå sina egna lösningar.
Det borde visserligen inte innebära några större problem. Moderaterna, centern och kristdemokraterna är redan ganska överens. Det mediala intresset för motsättningarna får tillskrivas att partierna inom den borgerliga alliansen är så överens om allting annat. Jämfört med situationen på svensk politiks turbulenta vänstersida är alliansen faktiskt lite trist!
Ett litet orosmoln finns dock. Folkpartiet har hittills varit måttligt intresserad av några reformer vad avser ersättningsnivåerna över huvud taget. Om man medelst hammare och stämjärn pressar in frågan på höger-vänsterskalan står folkpartiet långt till vänster om de andra borgerliga partierna.
I andra frågor ser situationen annorlunda ut. Energipolitiskt står folkpartiet snarast till höger om moderaterna och påvisar med sin kärnkraftsvänliga linje de mest progressiva förslagen.
Sammantaget framträder ändå bilden av ett parti som inte vet riktigt var det ska stå. Kanske är det rentav så att folkpartiet är borgerlighetens svaga länk för närvarande. Medan centern under Maud Olofssons ledning lämnat "mittens rike" och andra halvt vänstervridna dumheter bakom sig, och kristdemokraternas kräftgång äntligen tycks ha brutits, befinner sig folkpartiet i något av politisk skugga. Inte för att det går dåligt för Lars Leijonborgs parti, men det går att ana viss frustration. Oppositionsledaren heter Reinfeldt, inte Leijonborg trots valframgångarna 2002.
Eller så stämmer inte den bilden. Folkpartiets landsmöte i veckan lär ge besked. Om folkpartiet uppvisar samma kompromissvilja som moderaterna i sjukförsäkringsfrågan kommer orosmolnet på himlen att upplösas.