SAS aviserade nedskärningar är verkligen inte de första på senare tiden. Men nivån ligger på en annan nivå: långsiktigt ska 6 000 anställda bort - 40 procent av arbetsstyrkan. I ett första skede kommer 800 att förlora jobben. Som om inte detta vore dramatiskt nog i sig, föreslår företagsledningen dessutom såväl lönesänkningar som försämrade ersättnings- och pensionsvillkor.
Facken har inte stort annat val än att säga ja eftersom alternativet förmodligen är konkurs.
Att på detta sätt ställa facket inför något av ett ultimatum är närmast unikt och visst går det att förstå irritationen. Unionen och de andra förbunden är sannolikt medvetna om allvaret i situationen, men drar sig för eftergifter med i värsta fall prejudicerande effekt.
Ägarna - det vill säga Danmark, Norge och Sverige (samt Wallenbergstiftelserna) - har emellertid tröttnat. Man vill inte ens kännas vid de nya lånegarantierna. Det är talande nog när ministären Reinfeldt påpekar att "kreditfaciliteten är ett lånelöfte och inte ett tillskott av kapital".
I sammanhanget har Alliansen fått med sig Socialdemokraterna på den förda politiken. Det avslöjar skillnaden i realpolitisk resning mellan Håkan Juholt och Stefan Löfven, men också hur mycket som sker i det fördolda. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) medger för övrigt att stora ansträngningar gjorts för att sälja SAS, men med magert resultat. Det finns helt enkelt för många olönsamma flygbolag som det är.
Att det över huvud taget finns på planer på att bedriva i huvudsak samma verksamhet också med nya SAS påvisar samtidigt en uppenbar överkapacitet i den hittillsvarande verksamheten. Naturligtvis borde nedskärningarna genomförts successivt, men starka fackföreningar och en komplicerad ägarbild har försvårat reformer.
Hur stor krismedvetenheten är inom de i SAS fall aktuella fackföreningarna duger att diskutera. På andra håll finns dock en beredskap för sämre tider. I går presenterade de så kallade industrifacken sina krav inför kommande lönerörelse. Intressant nog sänker man desamma - med hänvisning till konjunkturen - samtidigt som LO välkomnar regeringens så kallade jobbpakt. Utspelet om kravsänkning kan ses som en förhandlingsfint (LO:s lönekrav på 2,8 procent är knappast oansvarigt men givet omständigheterna kanske ändå orimligt), fast intressantare är väl attityden. Ibland kan svenska fackföreningar fortfarande vara ganska maktfullkomliga, fast i jämförelse med exempelvis strejkernas Sydeuropa är vi kort och gott bortskämda.
Fast det är en klen tröst för SAS. Där spelar delvis andra faktorer in, men under alla omständigheter är företagets framtid inte primärt en fråga för staten - inte mer än vad som var fallet med Saab i Trollhättan. SAS framtid är SAS ansvar, som vi konstaterade i gårdagens huvudledare.