Det är inte slutet, kanske inte ens början på slutet – men att Ukrainas försvarsmakt lyckats återta Slovjansk är ändå en viktig seger. Varje proryskt kontrollerad ort som befrias är en framgång för alla som hoppas på fred i Ukraina. Men Slovjansk är dessutom en viktig järnvägsknutpunkt och symboliken ska inte underskattas. Med enstaka undantag har Ukraina varit på reträtten ända sedan Ryssland erövrade Krim.
För president Petro Porosjenko är det förstås också en stor personlig seger. Kontrasten till interimspresidenten Oleksandr Turtjynov är tydlig, även om kontinuiteten trots allt är större än vad man kan tro. För Turtjynov var det viktigaste inte att återerövra territorium som nationen riskerade att förlora, utan att det gick att genomföra ett presidentval. Dessutom behövde försvaret byggas upp.
Även om symboliken inte är lika tydlig åt andra håll är nederlaget i Slovjansk samtidigt kännbart för Rysslands president Vladimir Putin. Inte bara för ortens strategiska betydelse, utan också för att moralen bland separatisterna börjar svikta. Väl att lägga märke till utgörs dessa sannolikt i viss utsträckning av ryska soldater direkt kontrollerade av Kreml. Men det finns också inhemska rebeller, liksom allsköns mer eller mindre välkomna ”hjälptrupper” från Ryssland i form av allt från legosoldater till kossackförband och vinddrivna äventyrare.
Många är hur som helst besvikna på Moskva och vissa ger rentav offentlig uttryck för sin misströstan. Den retirerande befälhavaren i Slovjansk Igor Girkin (mer känd under namnet Igor Strelkov) konstaterar att ”det var fina ord av Putin att försvara ryssarna i regionen. Men det var bara ord”.
Vissa misstänker att Girkin i själva verket är anställd av GRU, det gör hans uttalande svårbegripligt. Om det inte är uttryck för en överenskommen signal som ska ”tvinga” Putin att ingripa, i syfte att rädda de ukrainska ryssarna från nederlag.
En enklare tolkning är däremot att det ryska kriget via ombud inte går lika bra som Putin hoppats. Efter den framgångsrika invasionen på Krim lyckades de (mer eller mindre) Moskvakontrollerade separatisterna ta makten i den ena orten efter den andra i Östukraina och detta med om inte folkligt stöd, så åtminstone utan större folkligt motstånd. Nästa steg hade varit självständighetsförklaringar av Krim-modell och anslutningar till Ryssland.
Så enkelt skulle det emellertid inte gå. Dels har det folkliga motståndet mot separatisterna ökat, dels har konflikten börjat svetsa samman den ukrainska nationen och dels försvarsmakten äntligen börjat agera offensivt mot separatisterna. Därtill har försvaret i vissa fall fått hjälp av hemvärnsliknande organisationer.
Situationen är ändock fortsatt allvarlig, ja rentav farligare än tidigare. Om Putin vill förhindra det ukrainska försvaret från att befria ort efter ort (även om det kan ta tid) måste han nämligen själv trappa upp skugginterventionen, till exempel genom ett mer öppet militärt uppträdande. Risken för ett konventionellt ukrainskt-rysk krig Östukraina ska alltså inte underskattas, även om det inte längre är helt självklart att Ryssland skulle vinna en sådan kraftmätning.