I maj förra året slutade jag röka. Det var inte lätt, det var inte roligt, och jag räknar med att alltid sakna det. Men därmed har jag gjort som den överväldigande majoriteten svenskar som har rökt varje dag: Man slutar i god tid innan man hinner utsätta sig för några större hälsorisker. Andelen svenskar som röker dagligen har halverats sedan 1980 och fortsätter att minska. Och de allra flesta lyckas sluta utan några som helst läkemedel eller andra hjälpmedel.
Det säger jag inte Men samtidigt som staten accepterar att fria människor måste vara fria även att röka och snusa, trots hälsoriskerna, tar sig det offentliga allt större rätt att inskränka den friheten i egenskap av arbetsgivare. Det är en selektiv paternalism, som omfattar anställda i kommuner och landsting som tagit policybeslut om att skydda dem från sig själva.
I rapporten På väg mot ett tobaksfritt Sverige från 2009 utvärderar Folkhälsoinstitutet arbetet mot tobak bland de anställda i svenska landsting - allt som allt cirka 250 000 personer. Folkhälsoinstitutet konstaterar ett antal skärpningar av landstingens krav på rökare och snusare: Alla landsting har i dag någon form av politiskt beslutad policy mot tobaksbruk bland personalen. Åtta av 21 landsting har policyer som även reglerar personalens snusande, trots att snus är betydligt mindre farligt än rökning.
Medan rökning förkortar livet med flera år är skillnaden i livslängd mellan den som snusar och den som aldrig använder tobak bara någon månad. Snus är dessutom helt ofarligt för andra än användaren.
19 landsting har beslutat om rökfri arbetstid, fyra har infört förbud även mot snus. Som en del i lokala folkhälsoplaner har elva landsting inkluderat krav på att varken cigaretter eller snus får säljas i kiosker och butiker i de egna lokalerna.
Det stannar inte vid Frågan är - hur stor del av livet är det egentligen tänkt att en offentliga arbetsgivare ska bestämma över, i hälsans namn?
Allt färre svenskar tycker att det är eftersträvansvärt att röka under köksfläkten hela livet, en bild som snarast är förknippad med dålig karaktär och låg status. Ingen är okunnig om rökningens hälsorisker. Ändå ser vi hur det offentliga inskränker människors rätt att använda tobak - inte lagstiftningsvägen, utan genom att utnyttja sin position som arbetsgivare.