Sida måste skärpa kontrollen
Återigen är en skandal på väg att uppdagas inom Sida. Kontrollen måste bli mycket bättre.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Dagens Nyheter kunde igår, onsdag, rapportera att den internationella kammaråklagaren har inlett en förundersökning efter att 20 miljoner kronor har försvunnit i Kenya och åtal kommer nu att riktas mot en av Sidas samarbetsorganisationer i landet. Kenya har under ett flertal år varit ett av de största biståndsländerna. Förra året uppgick exempelvis biståndet till drygt 200 miljoner kronor.
Upptäckten är naturligtvis allvarlig men inte speciellt förvånande. De länder som Sverige ger bistånd till präglas oftast av fattigdom, korruption, brist på demokrati och dåligt fungerande institutioner. Det är då inte så konstigt att stora biståndspengar drar till sig svindlares uppmärksamhet. Det tragiska i situationen är ju att pengarna aldrig når de verkligt nödställda.
Det som gör denna härva så allvarlig är att korruptionen skett så systematiskt och under så lång tid, minst tio år.
Sida förtjänar därför återigen kritik. Visserligen ägnar man sig inte längre åt att betala ut miljardbelopp till misslyckade projekt i rena diktaturer men de upprepade korruptionshärvorna visar att tillsynen och kontrollen måste bli mycket bättre. Det är ju inga små summor myndigheten har att hantera. I år kanaliserar Sida 14 av de totalt 22,4 miljarder som samarbetspartierna har avsatt till bistånd.
Regeringen verkar dock ha tagit intryck av den kritik som senare års skandaler har medfört. Efter nyår kommer en ny myndighet inrättas med säte i Karlstad med uppgift att utvärdera och följa upp vad som händer med biståndspengarna. Man får hoppas att denna regionalpolitiska åtgärd - som är en kompensation för nedmonteringen av försvaret i länet - leder till att biståndet effektiviseras. Speciellt som skattebetalarna får stå för notan även här.
Händelser av det här slaget gör dessvärre att de som vill skrota biståndet helt och hållet får vatten på sin kvarn. Det vore dock orimligt.
Däremot kan man ifrågasätta nödvändigheten av att till varje pris uppnå enprocentmålet. Speciellt med tanke på att biståndsorganen ibland faktiskt har svårt att veta var de skall placera sina pengar.
Punktvis stöd till olika projekt och vid katastrofer är givetvis nödvändigt. Men i grunden är det ändå ökad frihandel, stabila statliga institutioner och minskad korruption som är den bästa medicinen för att häva u-länderna ur fattigdom.