Vissa uppfattningar har blivit evergreens i svensk debatt. En är ”klyftorna” som påstås ha ökat sedan åtminstone 70-talet. Ändå är Sverige i de flesta undersökningar ett av världens ekonomiskt mest jämlika samhällen.
En annan återkommande uppfattning är att vi blir sjukare på grund av stress och andra faktorer. På regeringens uppdrag har emellertid Försäkringskassan undersökt variationerna i ohälsotalen och funnit att dessa knappast alls beror på sämre (eller bättre) folkhälsa. Att exempelvis sjukfrånvaron varierar har andra orsaker.
På 80-talet gick sjukfrånvaron upp, sjönk under början av 90-talet för att sedermera gå upp igen och sedan börja sjunka lagom till Alliansen bildade regering. Som mest var sjukfrånvaron tre gånger så hög som i dag.
Enligt Försäkringskassans utredning är det främst tre faktorer som styr utvecklingen: Arbetet kring sjukskrivningar, arbetsmarknaden och systemet för förtidspensioner. Sålunda ökar antalet långtidssjukskrivningar när förtidspensioneringarna minskar och vice versa.
Försäkringskassans eget agerande kan även det påverka utvecklingen. Om sjukfrånvaron ökar tvingas Försäkringskassan avsätta större resurser för ersättningar, istället för aktivt arbete med att få ut sjuka på arbetsmarknaden – vilket i sin tur tenderar att öka sjukfrånvaron ytterligare. Motsvarande utveckling åt andra hållet har också noterats.
Det finns många lärdomar att dra av statistiken och det är inte helt lätt för något av de politiska partierna att utnyttja siffrorna till egen fördel. Den goda sidan av saken är att larmrapporterna om sjuka svenskar i fortsättningen kan tas med en nypa salt. Mer negativt är att det verkar finnas en stor grupp svenskar som ofta är långtidssjukskrivna, eller som framför allt tidigare förtidspensionerades (vilket i de flesta fall förstås är en icke-lösning). Om vi dessutom kopplar detta till en relativt konstant grupp av långtidsarbetslösa, för vilka olika lösningar prövats av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar, finner vi en ganska stor (och sannolikt tämligen heterogen) grupp som ofta står mer eller mindre utanför arbetsmarknaden under långa tider.
Ett svar på de frågor detta leder till är kanske att det inte finns några enkla svar, likaså att man inom den förra ministären Reinfeldt emellanåt nog hade för optimistiska föreställningar om hur problemen skulle lösas, även om den lägre sjukfrånvaron är en framgång. Samtidigt får man verkligen hoppas att Stefan Löfven inte gör som sin företrädare Göran Persson och låter förtidspensioneringarna öka. Det gynnar varken individer eller samhället.