Blott Sverige svenska krusbär har – och blott Sverige kan mönstra ett så udda debattklimat i så många frågor. Ta läxorna. Att det fortfarande finns viss politisk opinion mot läxor, av närmast principiella skäl, är ett bevis så gott som något på att flumskolan långt ifrån är besegrad. Läxor borde vara självklara. Frågan som borde besvaras är inte heller om, utan hur.
För risken är förstås att många nöjer sig med att det finns läxor, men inte frågar sig hur effektiva desamma är. Eller föreslår mer läxor.
I Svenska Dagbladet måndag redovisas en intressant internationell jämförelse mellan bland annat Finland, Norge och Sverige. I detta fall handlar det om läxornas effektivitet, visserligen bara vad avser matematik och naturvetenskap men ändå en tydlig så nog mätare över allmänläget.
Naturligtvis förvånar det inte att svenska lärare är dåliga på att dela ut läxor, men vi är inte ensamma. Finska och brittiska lärare är lika dåliga och i åtminstone det finska fallet är det inget att skämmas för! Ty de finska skolresultaten är i topp och det hänger, nästan paradoxalt, samman med bland annat just läxläsningen.
Densamma må vara relativt måttfull i kvantitativa termer mätt, men är desto effektivare sett till kvaliteten. Skillnaden mellan Sverige och Finland är framför allt uppföljningen. I Sverige tenderar lärarna att relativt mekaniskt rätta läxorna, i den mån det finns någon vidare uppföljning över huvud taget. I Finland är läxorna en integrerad del av undervisningen och uppföljningen är omfattande.
”I mina ögon är en bra läxa absolut någonting som barnet klarar på egen hand” säger låg- och mellanstadieläraren Magnus Blixt i Sveriges Radio, måndag. Han menar att läxorna först och främst ska vara repititiva, ett tillfälle för fördjupning och något barnen ska klara på egen hand – utan vare sig föräldrarnas hjälp eller inköpt stöd.
Att kvantitet i sig inte behöver vara avgörande påvisas dessutom av ovanstående internationella undersökning, där de norska eleverna lägger ner betydligt mer tid än både sina finska och svenska kollegor på läxläsning – utan att resultaten för den skull är mycket bättre än i det svenska fallet. I sammanhanget haltar visserligen statistiken något, eftersom de norska eleverna börjar obligatorisk skola ett år tidigare än i Sverige och de i jämförelsematerialet därför är yngre, men den sammantagna bilden är ändå ganska tydlig.
Man kan bredda diskussionen om läxor till att handla om skoldebatten i stort. Kanske är det så att förutsättningarna för en framgångsrik framtida skola numera i många fall redan är på plats, men att metoder och tillvägagångssätt måste finslipas? Det finns inga skäl att motsätta sig läxor som sådana, lika lite som betyg eller friskolornas existens. Det finns inga behov av att uppfinna hjulet på nytt, men detsamma kan ju behöva svarvas lite rundare eller smörjas lite bättre!