I går (3/7) avslöjade Norrköpings Tidningar att Valdemarsviks kommun hyr ut en restaurang som kommunen äger till en privat aktör för 8 000 kronor om året. Under sommaren kommer dessutom el, vatten och avlopp ingå i priset för den natursköna villarestaurangen, belägen precis vid vattnet på Grännäs. Att en villa på 200 kvadratmeter, som dessutom innehåller näringsverksamhet, bedöms vara värd 8 000 kronor om året är nog för att ett allvarligt ifrågasättande av kommunens kompetens att förvalta egendom skall vara på sin plats. Någon upphandling har naturligtvis inte gjorts.
När det dessutom avslöjas att kommunen under våren investerat 250 000 kronor i verksamheten är det verkligen så man börjar undra hur det har tänkts i kommunhuset. Det skulle ta dryga 31 år för kommunen att få igen renoveringskostnaderna, men så lär det inte bli. I sommar skall ett miljöprojekt dras i gång strax utanför restaurangen och vattnet muddras, vilket kan driva bort besökare.
Kommunalrådet Lars Beckman (s) säger att det tidigare politiska styret inte har prioriterat underhållet av fastigheten, varför investeringarna var nödvändiga. Varför kommunen över huvud taget skall äga, driva och renovera kommersiella fastigheter kanske han borde fundera ett extra varv kring.
Underpriset på Grännäs följer dock kommunal praxis. Mellan 2001 och 2006 arrenderade Tjust Fritids Grännäs restaurang och camping för noll kronor. Det är ett häpnadsväckande slöseri med skattemedel, framför allt för en liten kommun som Valdemarsvik. När NT ringde runt till oppositionen sa moderaternas Per Hollertz att hyran var ”subventionerad, helt klart” medan folkpartiets Helena von Schantz sa sig vara chockad. De är de i sin fulla rätt att vara, men är beteendet särskilt förvånande? Valdemarsviks kommun är knappast ensamma om sitt slösaktiga beteende, snarare bara en droppe i det hav som är svensk kommunal förvaltning. Slöseriet är så omfattande att Skattebetalarnas förening har instiftat en Slöseriombudsman som har i uppdrag att uppmärksamma skattemedel som spenderas vidlyftigt.
De har uppmärksammat en mängd liknande fall där kommunen investerat pengar i näringsverksamhet som visat sig vara olönsam. Då hyrs den ut eller säljs till privata entreprenörer som till en subventionerad kostnad kan göra stora pengar på skattebetalarnas bekostnad. Dessutom innebär det allvarliga störningar på den övriga marknaden som tvingas konkurrera med subventionerad verksamhet. Det innebär onödiga utmaningar för kämpande företagare.
Detta är ett oerhört allvarlig sätt att handskas med politiskt förtroende på. Medborgarna betalar skatt till kommun och landsting för att de skall sköta sina kärnverksamheter, inte för att leka nöjesentreprenörer. Lars Beckman säger sig varit angelägen om att ”få snurr på verksamheten”. Frågan är om det inte redan är lite väl snurrigt i verksamheten.