”Förr hette det att det var vackert och passande att dö för sitt land. Men i moderna krig finns det inget vackert och passande i din död. Du dör som en hund utan verklig anledning.”
Ernest Hemingway
När Ernest Hemingway skrev bästsäljaren ”Farväl till vapnen” 1929 visste han vad han skrev om. Romanen har självbiografisk bakgrund och utspelar sig på den italienska fronten under första världskriget, där Hemingway tjänstgjorde som frivillig ambulansförare. Förmodligen frågade han sig ofta vad han egentligen hade där att göra. Hur hamnade förresten Italien i krig över huvud taget?
Förra året var det hundra år sedan krigsutbrottet och i många populärframställningar hette det att hela Europa drogs med. Det är inte riktigt sant. De skandinaviska länderna stod utanför. Nederländerna, Portugal och Spanien likaså. Liksom inledningsvis Italien, som med lite större statsmannamässig kyla hade kunnat bli krigets verkliga vinnare.
Italien utgjorde märkvärdigt nog tillsammans med Tyskland och Österrike-Ungern de så kallade Centralmakterna. Italien och det habsburgska Österrike hade ju varit universalfiender under hela 1800-talet.
Centralmaktsalliansen var emellertid uttryck för skicklig tysk diplomati och fyllde en sorts försvarsfunktion för italienarna. Så länge man var allierade med österrikarna kunde de senare ju inte anfalla!
När världskriget ändå bröt ut, genom Österrike-Ungerns angrepp på Serbien, valde emellertid Italien att förklara sig neutralt och lämnade Centralmakterna. Motivet var sakligt sett helt korrekt: Italien hade gått med i ett försvarsförbund, men nu hade Österrike anfallit ett grannland.
Så hade det kunnat sluta, med ett klokt italienskt agerande som besparat nationen hundratusentals döda och sårade. Om inte om varit. Om inte krigshetsarna i Rom hade fattat världskrigets dummaste beslut.
Ententen (Frankrike, Ryssland och Storbritannien) behövde förstås all hjälp som stod att få. Om Italien gick med på deras sida utlovades stora territoriella vinster på det habsburgska imperiets bekostnad i händelse av seger. Fast när man läser samtida berättelser är det något annat som framstår som minst lika viktigt. Äran.
Det ansågs ärelöst att stå vid sidan om när hela Europa med liv och lust slog ihjäl varandra i skyttegravarna. En sorts staternas motsvarighet till vad som utspelades på exempelvis gatorna i London, där unga kvinnor satte vita fjädrar på männens kavajer, om dessa varit fega nog att inte ta värvning.
Så den italienska statsledningen bestämde sig för att gå med i kriget, med ungefär samma offentliga entusiasm som de andra krigförande staterna gett uttryck för året innan.
Till en början gick det bra, men bara till en början. Sedan körde den italienska offensiven mot Österrike-Ungern fast längs välbekanta skyttegravslinjer. Skillnaden gentemot västfronten var att skyttegravarna ofta gick rakt genom alpernas bergsmassiv. Särskilt vintertid var förhållandena fruktansvärda, med laviner som ofta utlöstes av artillerielden.
För ganska exakt hundra år sedan utkämpades det första stora slaget, längs Isonzo-floden på den nuvarande gränsen mellan Italien och Slovenien. Det slutade oavgjort, men skulle snart följas av flera. Inte mindre än elva slag utkämpades vid Isonzo utan att någondera sida lyckades uppnå bestående framgångar.
Istället blev det till sist Österrike-Ungern som, med hjälp av omfattande tysk hjälp, lyckades få ett genombrott 1918 vid Caporetto. Fast då var det så dags! Italien fick hjälp från sina allierade och framför allt tvingades Tyskland och det habsburgska imperiet se sig besegrade på grund av motgångar på de andra fronterna. Italien hade vunnit – fast ändå inte.
Över 650 000 italienare hade dödats och nästan en miljon sårats. Staten var i princip bankrutt och dessutom fick italienarna aldrig de territorier Ententen utlovat. Nationen var inte mycket till segrarmakt, kunde inte hävda sig gentemot de andra europeiska stormakterna och inte heller i det nya mellankrigstida Europa, som skulle bygga på andra principer än den förkrigstida världen.
Hemingway hade anledning att vara kritisk mot kriget som sådant. Andra slutsatser drog till exempel Benito Mussolini, som i likhet med Hitler lyckats bli korpral under kriget. Han utnyttjade missnöjet efter kriget till att 1922 ta makten i en fascistisk statskupp.